KRÖNIKA. Det gick cirka ett år mellan Anders Tegnells första felaktiga uttalande om coronaviruset fram till hans och Löfvens fräcka historierevisionism i SVT:s Agenda (17/1 -21). Nej, Sveriges strategi var aldrig att trycka ner smittspridningen så mycket som möjligt, det vill säga att rädda liv.

Det borde vid det här laget stå klart för alla att den unika svenska strategin, som skapade en sådan segerviss nationell stolthet, handlade om det förbjudna F-ordet: flockimmunitet. En ödesdiger strategi som verkar, enligt hans eget uttalande, ha fötts ur Johan Gieseckes magkänsla med tusentals människors onödiga död som följd. Men flockimmunitetens teori har som praktik också orsakat collateral damage bland de levande. 

Jag tillhör de så kallade långtidssjuka i covid-19, två gånger infekterad. Insjuknad med feber den 11 mars 2020. Egenisolerad i hemmet till början av juni, då jag på eget initiativ fick tag på en smittskyddsläkare som bekräftade att jag åter kunde träffa vänner. Mot slutet av sommaren kände jag mig bättre, men blev sämre igen mot mitten av oktober, testade positivt i december och mår nu sedan en tid tillbaka återigen bättre.

Det konstiga med att vara långtidssjuk i covid-19 är inte bara märkliga symptom utan också att så anonymt och ensamt flyga under vård- och forskningsradarn. Jag finns inte eftersom jag aldrig behövt sjukhusvård. Husläkaren remitterade, jag tog prover och gjorde tester, allt var normalt – men inte jag.

Då världen faktiskt har drabbats av en ny typ av farsot och mitt tillstånd var ovanligt, borde jag inte hamna i någon studie och min sjukdomshistoria i något register? Eller åtminstone som fall bli en siffra i statistiken?

Hanne Kjöller, fristående kolumnist på DN:s ledarsida, har spekulerat kring långtidssjukas symptom (5/2 -21) som en ny typ av kultursjukdom och social smitta. Jag undrar mer över vår i dubbel bemärkelse sjuka strategi. Trots att Sverige hade tid att skala upp verksamheter för att masstesta, smittspåra och sätta i karantän så upphörde, bara någon dag innan jag blev sängliggande, testningen av sjuka utöver de inlagda.  

Misstagen fick dödliga konsekvenser men ledde också till att långtidssjuka inte kunde få sina symptom vare sig bekräftade eller bevisade. Först när medierna uppmärksammade vittnesmålen på sociala medier, det Kjöller kallar social smittspridning, blev tillståndet allmänt känt. Och jag som under sjukdomen halkat ur Facebook förstod först efter hand att mina individuella symptom var ett samhällsfenomen. 

Men helt okänd kan företeelsen långtidssjuka inte ha varit inom vården. I början av april läste jag en artikel i South China Morning Post som berättade att kinesiska forskare i en studie hade uppmärksammat en viss kategori av coronapatienter med milda men långvariga symptom. Enligt en teori hade kanske viruset muterat, ingått symbios med vissa personers immunförsvar och permanentat tillståndet. En medelålders man i studien hade dock efter 49 dagar fått blodplasma och två dagar senare testade han negativt.

I Kina fanns alltså långtidssjuka, som trots milda symptom till och med fått behandling; uppgifter som var spridda internationellt. När jag senare under våren kontaktade olika nyckelpersoner och instanser inom den svenska vården angående min långtidscorona fanns varken hjälp, råd eller information. Någon tvivlade också nedlåtande på att det var möjligt att ha daglig feber månader i sträck. Och då jag mot slutet av sommaren blev remitterad till en infektionsläkare var hon tveksam till om jag verkligen hade haft corona under vårens isolering. Hon tvivlade på att symptomen som dök upp i mars var desamma som fortfarande fanns kvar och föranledde mitt besök.

Många av mina sjukdomsyttringar är diffust banala och kan förstås, som Kjöller antar, ha fabricerats av en osund allians mellan mitt psyke och vår kultur. Alltså ett normalt livs- eller sjukdomsslitage som välvilliga läkare diagnosticerar och ett alltför generöst socialförsäkringssystem understöder. En nutida variant av exempelvis det sena 1800-talets kvinnliga hysteri.

Långtidssjukas mystik beror främst på en misslyckad strategi.

Men hur ska man förstå ett mätbart fenomen som feber, som under omkring tio månader dagligen gjorde kortare eller längre visiter åtföljt av en glödande hud? Inte vanliga feberrosor utan ytligt flytande stickande glöd, alltid över armar, ibland ansikte och mer sällan axlar och rygg.

Nu är de symptomen försvunna och trötthet återstår, inte främst som utmattning utan sömnighet, ofta med huvudvärk och förkylning och ibland halsont. Och så korsetten över bröstet som då och då snörs åt och gör andningen tung och ansträngd. Men också dessa yttringar kommer och går med dagars eller timmars mellanrum medan mitt hår har börjat falla av och jag rensar avloppet efter varje dusch.

Det är förstås troligt att för ett okänt antal är covid-19 en projektionsyta för en livssituation mer än för en sjukdom. Konstigt vore det annars. Men Kjöller hänvisar till hårda fakta som bevis mot fenomenet som sådant. Exempelvis att antalet långtidssjuka är fler i England än i Danmark, tio respektive fem procent. Trots att skillnaden uppenbart kan bero på andra faktorer än en mellan läkare och patient framförhandlad inbillningssjuka. Och just jämförelsen mellan länderna visar väl att incitamentet knappast kan vara ett generöst socialförsäkringssystem?

Långtidssjukas mystik beror främst på en misslyckad strategi. Och ibland misstänker jag att beslut om testning, smittspårning och karantän på massnivå aldrig togs på grund av myndighets- och förvaltningsapparatens förfall. Samhällssystemet var helt enkelt oförmöget att genomdriva och verkställa ett samlat övergripande åtgärdspaket.

Det vill säga: idén om flockimmunitet var inte grundad uteslutande på grav inkompetens. I bakhuvudet på ansvariga, både politiker och tjänstemän, fanns insikten att strategin med offer inräknade var det enda beslut som egentligen stod till buds. 

TEXT: Ann Charlott Altstadt är krönikör och kulturskribent.

Detta är en krönika i Bulletins nyhetsdel. De åsikter som framförs är skribentens egna.