Så sent som i slutet av mars utdelade Nyamko Sabuni vad som normalt skulle ha varit det dödliga slaget. Den interna oppositionen besegrades. Liberalernas partiråd ställde sig bakom henne. 

Frågan gällde hur partiet ska agera i regeringsfrågan inför valet 2022. Nyamko Sabuni och partiledningen vill gå till val som ett borgerligt parti med Moderaternas Ulf Kristersson som statsministerkandidat. Sabuni öppnar därmed för visst samarbete med Sverigedemokraterna. 

Motståndarna i partiet vill till varje pris hålla SD utan inflytande.

Sabunis linje vann. Men de inomliberala oppositionella vägrar lägga sig ner. Som zombier kommer de tillbaks gång på gång. Nu mobiliserar de för att landsmötet i höst ska förbjuda partiledningen att budgetförhandla med SD (SR Ekot 19/5).

Liberalerna har inte råd med det här bråket. Nyamko Sabuni har nog med bekymmer som det är. Enligt partiets egna kartläggning av vad de potentiella väljarna tycker, svarade cirka 50 procent att de ville högerut, medan ungefär 30 procent ville vänsterut. Hur partiet än gjorde, skulle alltså en mycket stor andel av väljarunderlaget förloras. 

Men att gå högerut halvhjärtat, som partioppositionen nu försöker tvinga fram, skulle nog attrahera ännu färre väljare.

Mängden potentiella väljare är mindre än någonsin. Potentialen beräknas som summan av dem som har Liberalerna som förstahandsval och dem som har L som näst bästa parti. Statsvetarna brukar titta på sånt för att se underliggande strukturella förändringar i det politiska landskapet. 

Förr var Folkpartiet Liberalerna hela svenska folkets näst bästa parti. Inget annat parti hade större näst bäst-sympatier. Det var närmast ett axiom: "Folkpartiet – näst bäst när det gäller". Numera är L näst sämst av alla partier på att locka andrahandssympatier. Partiets maximala elektorala potential har halverats på ett decennium, från drygt 30 till knappt 15 procent, och är nu lägst av alla partiers. (Partiernas maximala elektorala potential, Valforskningsprogrammet 2020)

Liberalerna har även svårt att hålla kvar de väljare man har. Genom åren har statsvetarna kommit att betrakta Liberalerna som ”partisystemets Hallsberg – en väntsal för partibytare” eller ibland ”partisystemets vändkors”. I senaste analysen av väljarrörligheten (Flytande väljare, Valforskningsprogrammet 2020) heter det att L har ”kroniskt svårt att övertyga tidigare väljare att stödja partiet igen”. Trenden har hållit i sig sedan 1976. ”Liberalerna förlorar vid varje val fler väljare än vad man kan förvänta sig även med hänsyn taget till en allt högre väljarrörlighet.” Något trendbrott är inte i sikte. Bara 47 procent av väljarna från 2014 var kvar 2018.

Sammantaget ser det mycket mörkt ut: L tappar hälften av sina befintliga väljare och potentialen är stadigt nedåtgående. Inte ens partiets egna interna mätningar, som låg till grund för Sabunis vägval i mars, erbjuder någon tröst. Där fann man att 8 procent av väljarna i dag överväger att rösta på Liberalerna 2022. Men kanske så många som hälften av dem försvann ju vid vägvalet – så även där hänger partiet som bäst på spärren. Endast 2 procent i den egna mätningen svarade att de säkert skulle rösta på L (Dagens Opinion 16/3).

Stödröster skulle primärt kunna komma från Moderaterna. Men M-väljare har numera KD eller SD som näst bästa parti. Det är långtifrån säkert att det finns några stödröster till L. Särskilt inte om L bara kan ställa upp med 2 procentenheter av egen kraft. Då är en röst på Liberalerna ännu mer bortkastad än vanligt.

Mitt i denna kris tvingar alltså partiet Nyamko Sabuni slåss mot zombier i stället för att prata politik. Det är självdestruktivt på en nivå som inte ens folkpartisterna själva har varit i närheten av. Hur tänker Liberalerna?

Vad ska de göra när partiet åker ur riksdagen? Ska de leva på att sälja filmrättigheterna?