Daniel Barr, Pensionsmyndighetens generaldirektör, och Joakim Palme, professor i
statskunskap vid Uppsala universitet, skriver på DN Debatt (21/12) om vad de betraktar som en farlig urholkning av “den nordiska välfärdsstatsmodellen”, vilken “i kristider riskerar människors ekonomiska trygghet”. Kärnan i denna modell var “ett allomfattande socialförsäkringssystem med försäkringar mot sjukdom, arbetslöshet och ålderspensioner” baserat på inkomstbortfallsprincipen.

Som stöd för sina teser framför artikelförfattarna ett diagram som visar att inkomstbortfallsprincipen nådde sin kulmen vid 1980-talets mitt för att sedan gröpas ur. Den tiden skulle således representera den nordiska modellens idealtillstånd som vi borde sträva efter.

Problemet med en sådan framställning är att den är helt historielös och bortser från landets dyrköpta erfarenheter från 1990-talets krisår, då denna så förträffliga modell kollapsade på grund av sina egna excesser. Decennierna som föregick 90-talets kris präglades av en unik expansion av de offentliga utgifterna, som vid 80-talets mitt nådde nivåer kring 65 procent av BNP. Det var denna expansion som gjorde Sverige, som fram till 60-talet inte skilde sig i detta avseende från andra västeuropeiska industriländer, till landet annorlunda. Det var glansdagarna för den svenska välfärdsmodellen baserad på omfattande offentliga monopol och inkomstbortfallsprincipen, men det skapade också förutsättningarna för dess annalkande sammanbrott.

Orsakssammanhanget bakom 90-talets kris är komplext, men de offentliga finansernas extrema sårbarhet spelade en nyckelroll i krisens dramatiska förlopp. När välfärdsstatens generösa trygghetslöften skulle infrias i form av transfereringar till både familjerna och de krisdrabbade företagen, då uppdagades det att den offentliga kassakistan var tom – precis som i sagan om Pomperipossa. I panik höjdes styrräntan till 500 procent i september 1992, men kronans devalvering kunde inte hejdas. Budgetunderskottet skenade iväg och den offentliga sektorn tvingades till drastiska personalminskningar mitt i en pågående arbetslöshetskris. I stället för den utlovade tryggheten fick svenska folket uppleva en otrygghetschock utan like.

Sedan kom tillnyktringen, inte minst under Göran Perssons tid. Transfereringarna till företagen och hushållen minskades drastiskt från 32,6 procent av BNP år 1993 till 20,9 procent 2001. Enligt databasen vid Institutet för social forskning (Stockholms universitet) reducerades arbetslöshetsersättningen för en medelinkomsttagare från 75,7 procent av inkomstbortfallet år 1990 till 56,3 procent år 2000. Även sjukförsäkringen stramades åt. Med andra ord, krisen ledde till att inkomstbortfallsprincipen övergavs i syfte att skapa hållbara statsfinanser.

En annan problematisk aspekt av Barrs och Palmes debattinlägg är att de framställer övergivandet av “den nordiska välfärdsstatsmodellen” som om det skulle innebära anammandet av en främmande modell av kontinentaleuropeisk eller anglosaxisk typ “med inslag av både grundtrygghet och korporativism”. Det stämmer inte. En grundtrygghetsmodell med diverse korporativa inslag är precis vad socialdemokratin införde i Sverige under de första trettio åren av partiets långa regeringsinnehav. Per Albin Hanssons folkhem vilade på en sådan modell. Att den så småningom övergavs, inte minst under socialdemokratins radikaliseringsår efter 1968, innebär inte att den inte skulle vara lika nordisk som den efterträdande modellen. Snarare tvärtom, eftersom den grundades på en gammal nordisk arbets- och dygdetik som tyvärr försvagades under de decennier som föregick 90-talets kris.

Det är viktigt att inte glömma detta, och inte heller hur det svenska experimentet med inkomstbortfallet och de stora statliga monopolen slutade, ty som George Santayana skrev en gång: “De som inte kan minnas det förflutna är dömda att upprepa det”.