Ahmed Alkumer är i dag öppen med sin ateism. Men så har det inte alltid varit. I sitt förra hemland Irak, där han föddes och växte upp, är det straffbart att lämna islam. Det var också därför Ahmed flydde till Sverige år 2015, inte så långt efter att hans familj hade upptäckt att han inte längre var muslim. 

– Jag är uppvuxen i en muslimsk familj. Min farfar var böneutropare och moskéansvarig, vilket betyder att han sköter allting som har med moskén att göra. Min pappa, min farbror och mina fastrar, alla var religiösa. 

Ahmed är 33 år gammal. Han jobbar inom byggbranschen och lever i dag ett liv som är helt annorlunda från hur det var när han levde i Bagdad. Men resan från djupt troende till ateist har varit lång. En av de första händelserna som satte i gång den resan var när hans yngre syster giftes bort. 

– Min syster giftes bort efter Saddam Husseins fall år 2003, när hon bara var 14 år, med vår kusin som var 27. I slutet av 2004 får hon sitt första barn. Min mamma tyckte att hon fortfarande var ett barn, men hon kunde inte säga ifrån. Hon kunde kanske stå upp mot min pappa, men inte mot hela klanen, berättar Ahmed.

– När jag var barn och lekte med andra barn sa vi till varandra att ”du ska gifta dig med honom och du ska gifta dig med henne”. Vi visste redan vilka vi var bortlovade till. Jag skulle ha gift mig med min kusin men vägrade. Jag var kär i en annan tjej, men henne fick jag aldrig gifta mig med, eftersom våra familjer var ovänner sedan många år tillbaka, fortsätter han.

Trots tidiga tvivel var det inte förrän 2010 som Ahmed var med om den händelse som på allvar fick honom att börja ifrågasätta såväl islam som den kultur han hade vuxit upp i. Han var strax över 20 år när han tvingades bevittna hur en kvinna stenades till döds. 

– Jag stod vid en fotbollsplan utan gräsmatta, det var bara en massa damm på marken. Där grävde en grupp män ner en kvinna som jag inte kände igen. De kallade henne för ”hora” för att hon hade brutit mot familjens regler då hon hade inlett en otillåten relation med en man. Sedan började de att kasta stenar på henne tills hon dog. 

Ahmed säger att männen som kastade stenar på kvinnan var stolta över att göra det, eftersom hon var en ”kafir”, vilket är en nedsättande benämning på personer som ”förnekar sanningen” från profeten Mohammed, eller för dem som inte är muslimer. Efter den händelsen hemsöktes Ahmed av minnena.

– Jag har lidit i flera nätter och drömt att kvinnan kommer till mig och frågar ”Varför gjorde du inget?”. Men jag kunde inte göra något. 

Vissa skulle säga att det där inte är religion, utan kultur. Vad anser du om det?

– Det är kultur och religion. I Mellanöstern kommer vår kultur från religionen. Om man inte har en religion har man ingen kultur. Om jag har lämnat islam tillhör jag inte den kulturen. 

Kom på att han var homosexuell 

Mustafa, som vill vara anonym och egentligen heter något annat, är en ung ingenjör uppvuxen i Stockholm. För honom var ”uppvaknandet” långt ifrån lika omvälvande som för Ahmed. Hans utveckling från troende muslim till ateist var stillsam och begrundande, och hans uppväxt i Sverige förhållandevis trygg. Liksom Ahmed uppfostrades dock Mustafa i en strikt muslimsk familj, i hans fall med bakgrund från norra Afrika. 

”Då var jag i en fas då islam var rätt för mig och att allting kunde förklaras av religionen.”

– När jag var kanske tio–tolv år började jag att gå i en arabisk skola. Det var mest bara en lokal med en lärare som lärde ut arabiska och Koranen. Man var tvungen att memorera verser och så. Efter det började jag gå i en koranskola i Stockholms moské. Där var det mestadels barn från samma bakgrund som jag, minns han.

Motivationen för sin tro hittade Mustafa i intellektuella diskussioner. När han var i 15-årsåldern började han delta i muslimska möten där han och bekanta diskuterade historierna bakom de heliga skrifterna, samt skillnaden mellan islam och kristendom. 

– Då var jag i en fas då islam var rätt för mig och att allting kunde förklaras av religionen. Så kände jag upp till gymnasiet. Då var jag fortfarande en stolt muslim. 

Redan i barndomen hade Mustafa svårt för vissa saker. Medan han tyckte om att resonera kring islam tyckte han mycket mindre om att följa dess regler, som att be fem gånger om dagen. Där fick föräldrarna ofta tjata på honom. Men det var inte förrän på gymnasiet som hans tro började vackla på riktigt.

– Det var inte många muslimer i min gymnasieskola, och även bland dem som var det så var islam ingen grej som man pratade om. Men den dagen som jag verkligen började distanseras från min tro var dagen jag kom på att jag var homosexuell. 

Inga instruktioner i Koranen

När Mustafa insåg att han var homosexuell började han söka efter svar på flera frågor. I Koranen hittar man instruktioner för hur en sann muslim ska leva sitt liv. Men Mustafa ville veta hur han, som homosexuell, skulle leva sitt liv.

– Jag började att googla runt och all information jag hittade skapade fler frågetecken. Jag hittade inga instruktioner från ”den perfekta boken”, så jag blev besviken. Sedan dess började min tro att minska, berättar han.

Tänkte du aldrig att du inte borde vara homosexuell?

– Nej, där tänkte jag annorlunda än andra. När jag kom på att jag var homosexuell var jag hundra procent säker på att det inte var något fel på det. Min tanke var snarare ”varför finns det inte instruktioner i Koranen för hur man ska leva?”. När man googlar om homosexuella och islam står det bara vad som kommer att hända om man har sex, att man åker till helvetet, och att man ska undvika det. Men det står inget om hur man ska leva i stället.

”Mina föräldrar sa alltid att om man försöker skapa sig egna regler är man inte muslim längre.”

Mustafas rationella inställning till islam var till slut det som gjorde att han övergav religionen. En Koran utan svar på hans frågor är också en inkomplett bok, resonerade han. 

– Från mina föräldrar har jag fått höra att Koranen är informationsboken för livet eftersom människor inte kan tänka själva. Tanken är att människor inte får bestämma över andra människor så därför är det Gud som sätter upp reglerna.

Hade du kunnat kombinera tron med en moderat, icke-bokstavstroende livsstil?

– Nej, inte alls. Jag vet att det finns många som gör så. Men islam är uppbyggd på regler. Mina föräldrar sa alltid att om man försöker skapa sig egna regler är man inte muslim längre. Så jag tänkte att om man ska bryta mot reglerna så kan man i stället hoppa av allt. Annars kommer folk att tala om för en hur man ska leva. Så länge man är i religionen är det som att andra tänker åt en, man får inte tänka själv.

En känsla av frihet

Mustafa och Ahmed började båda tvivla på sin tro ungefär samtidigt, fast i olika åldrar och perioder i sina liv. Att inhämta kunskap var något som hjälpte båda att navigera i sina nya uppfattningar. Medan Mustafa letade efter svar i olika diskussionsforum öppnades en helt ny värld för Ahmed efter Saddam Husseins fall. 

– Då fick vi fick internet, mobiltelefoner och sociala medier. Innan dess visste vi inget om resten av världen. Vi hade bara tre tv-kanaler som tillhörde staten. Jag började att läsa på om hur världen såg ut. Det var då jag insåg att islam inte passade mig, säger han.

”Efter mycket research började jag att hitta tillbaka till mig själv och insåg att man inte behöver en religion. Det viktiga är att vara människa.”

Ahmed började läsa Freud, Hawking, Dawkins och andra vetenskapsmän och tänkare. Han tog alltmer avstånd från islams läror och seder och dess syn på exempelvis kvinnor och homosexuella. Han berättar att han först tänkte att det nog finns en Gud som styr, men att den guden inte tillhör islam. Sedan fortsatte han att läsa och landade i åsikten att det nog inte finns någon Gud alls. Då var han runt 22 år gammal och fick omvärdera hela sin identitet. 

– Nu står jag för att jag är ateist men på den tiden visste jag inte vem jag var. ”Jag är inte muslim och inte kristen eller jude. Vem är jag?”. Efter mycket research började jag att hitta tillbaka till mig själv och insåg att man inte behöver en religion. Det viktiga är att vara människa.

Ahmed säger att övergången från att tro på något till att inte tro alls var en känsla av både frihet och rädsla.

– Man känner att man är fri, fast man kan inte säga något. För då är man ”kafir” och måste dö. Som ex-muslim förtjänar man inte att leva, inte att älska, att jobba eller ens maten som man äter. 

Men du fann också frihet. På vilket sätt då?

– Som muslim måste man alltid lyssna på de andra, de som vet, och alltid följa dem. När man lämnar blir man fri. När jag började tvivla var jag först rädd att straffas av Gud, både på jorden och i himlen. Men ingenting har hänt mig. Jag har till och med bränt Koranen men jag lever ändå som alla andra. 

Blev fånge i sitt eget hem

Att bränna Koranen var något som Ahmed helst hade velat slippa göra. Det är inte den typ av metoder han förespråkar eftersom han föredrar sakliga diskussioner. Men han gjorde det ändå, för att bevisa för Migrationsverket här i Sverige att han var ateist. 

Ahmed hamnade i Sverige efter att han fick fly från Irak när hans släkt upptäckte att han inte längre var troende muslim. Trots att han var ateist fortsatte han att fasta, be och gå till moskén. Han vågade inte säga till någon att han hade lämnat islam. Det var något som han bara kommenterade i en Facebookgrupp med likasinnade. Tillsammans anordnade de hemliga ”sekulära träffar” där de kunde prata fritt om sina idéer. 

– Jag vågade mer och mer när jag insåg att det inte bara var jag som såg brister med religionen, berättar han. 

Till slut vågade dock Ahmed ”lite för mycket”. Han började skriva alltmer islamkritiska texter på Facebook, något som hans farbror fick reda på. 

– Min farbror styr vår familj trots att han är yngre än min pappa. Han jobbar för islamistiska Badrpartiet, som är ganska stort. När han fick reda på att jag började kritisera islam blev jag inlåst hemma i tre månader. Min mamma kunde inte göra något och min pappa stod på min farbrors sida. De brände mina böcker, de tog allt ifrån mig. Men de kunde inte ta ifrån mig åsikten om att det var något fel på islam. Tvärtom.

Ahmed fick välja mellan att svälta till döds eller att uttala trosbekännelsen. Han valde det senare för att släppas från sin husarrest och för att köpa sig tid. Med hjälp av en vän köpte han en biljett och rymde till Turkiet. Om han i dag återvänder till Irak riskerar han fängelse, säger han. Beslutet har hans egen farbror påverkat.

– Eftersom han är högt uppsatt inom armén och med i partiet fick jag ett straff på tre års fängelse enligt den irakiska lagstiftningen för att ha kritiserat religionen. Ingen vill vara i ett irakiskt fängelse. Jag dör hellre, säger Ahmed.

Värre att vara ex-muslim

Ahmeds familj fick reda på hans ateism utan förvarning. Mustafas föräldrar har däremot ännu inte fått veta att deras son är ateist. Han är rädd att beskedet ska ta hårt på dem. Mustafa minns en gång då han fyllde år under ramadan och hade sagt till sin pappa att han inte skulle fasta och att han skulle gå på bio med vänner.  

– Min pappa blev vansinnigt arg och sa att man inte får välja att hoppa över fastan. Hans frustration gjorde att jag förstod att det här var något som mina föräldrar tog jätteseriöst. Det finns muslimer som inte fastar alla dagar, men i min familj var det så, berättar han. 

Att berätta om sin ateism går inte. Däremot har Mustafa i vuxen ålder vågat berätta för sina föräldrar att han är homosexuell.

– De tog det inte så bra, men ändå bättre än vad jag trodde. De var mest arga för att jag hade berättat för andra först, alla mina vänner vet. Mina föräldrar ville att jag skulle ha berättat om det som ung så att de hade kunnat ”fixa” problemet. Men jag har sagt att det inte går att fixa.

”Det finns fortfarande hopp när man inte säger att man hoppar av en hel religion, för det är som att hoppa av en hel familj.”

Mustafa sa till sina föräldrar att han inte ville ljuga för någon kvinna bara för att gifta sig, eftersom de hade uppfostrat honom till att inte ljuga. Om han någon dag skaffar en pojkvän kommer han dock kanske inte att berätta det, eller i alla fall avvakta. 

Är det mer kontroversiellt att komma ut som ex-muslim än som homosexuell?

– Ja, definitivt. Som homosexuell, så länge man inte gör själva grejen, att ha sex med någon, är man fortfarande en bra muslim. Man kan prata om sina känslor men aldrig göra något åt dem. 

Skulle du vilja berätta för dina föräldrar i en framtid att du har lämnat islam?

– Jag har tänkt på det mycket men jag tror att det är bättre för dem att tänka att jag är en dåligt troende muslim än att jag är ex-muslim. Det finns fortfarande hopp när man inte säger att man hoppar av en hel religion, för det är som att hoppa av en hel familj. 

Är förändrad i dag

Att våga komma ut som ex-muslim har ett högt pris, även i Sverige. Den som är lyckligt lottad har familj och vänner som stöttar en. Den som har otur kan förlora hela sin bekantskapskrets, eller ännu värre, bli dödshotad av islamister. Efter att ha bränt Koranen fick Ahmed hot riktade mot sig av muslimer här i Sverige. Men i dag kan ingen tysta honom, och han önskar att fler vågade vara öppet kritiska till islam. 

– Svenskar har fobi för ordet rasist. Jag skrev en gång en text om islam och skickade in den till flera av landets tidningar. De sa att det var intressant men att deras regler inte tillät dem att publicera något sådant. Här kan man inte säga exakt vad man vill utan man går på tårna när man kritiserar islam, för att inte såra några känslor, säger han.

Är det något du saknar med att vara muslim?

– Det enda som jag saknar är det sociala livet. Annars nej. 

Ahmed blickar tillbaka på tiden då han var muslim, innan händelsen med kvinnan som stenades till döds. Han säger att det är en jättestor skillnad mot hur det är dag. Den största förändringen står han själv för.

– Om du hade träffat mig för 13 år sedan så var jag en person som fastade, som inte tittade på kvinnor. Jag ville gifta mig med en kvinna som bär hijab och som är oskuld. Det har skett en stor förändring i mitt liv. Jag är glad att jag har gått igenom den förändringen. 

TEXT: Ana Cristina Hernández

ana@bulletin.nu

Fakta: Om apostasi

Apostasi är att avfalla från något. Oftast handlar det om att lämna en religion. Den som gör det är en apostat.

År 2014 fanns det någon typ av lagstiftning mot apostasi i 13 procent av världens länder, och mot blasfemi i 26 procent, enligt den amerikanska tankesmedjan Pew Research Center, som publicerar statistik om bland annat demografi och opinion.

Nordafrika och Mellanöstern är de regioner som har flest lagar mot apostasi och blasfemi. Enligt Pew Research Center är blasfemi kriminaliserat i 90 procent av länderna i regionerna (18 av 20) och apostasi i 70 procent (14 av 20).

I flera länder med muslimsk majoritetsbefolkning – som exempelvis Iran, Afghanistan, Mauretanien och Jemen – kan apostasi leda till dödsstraff, enligt organisationen Humanists International. I Pakistan kan man få dödsstraff för blasfemi.