Massarbetslöshetssiffrorna stämmer inte med verkligheten, läste jag häromdagen på DN debatt. Man räknar, enligt Nordeas experter, med alla de som vill ha jobb; heltid, deltid och vid sidan om plugget. Vad menas? Gäller arbetslöshetssiffrorna bara om de arbetslösa inte vill ha jobb?

Arbetslösheten är över 9 procent och den tredje högsta i Europa, men då är (enligt experterna) 1/3 av dem studerande. Jag tar mig för pannan, det gamla vanliga AMS-tricket för att frisera till siffrorna med mirakelkuren för all negativ arbetslöshetsstatistik som stavas sysselsättning. Hitta bara på sysselsättningar till alla arbetslösa så har vi plötsligt ingen arbetslöshet alls.

Vad kom först – hönan eller ägget? Arbetslöshet är en vanlig orsak till just studier, och vi har dessutom över 100 000 arbetslösa akademiker i landet, så vad blir kontentan av att inte räkna in studerande till de som står utanför den potentiella arbetskraften? Jag anser att alla de som står utanför arbetskraften i samhället och räknas till de arbetsföra ska ingå i arbetslöshetssiffrorna.

Dessa siffror sägs dessutom ha vänt. Enligt Affärsvärlden ökade arbetslösheten i december istället med +0,1 procentenhet – hur man än vänder på den siffran så blir det iallafall +0,1.

Orsakerna till att svensk ekonomi står och stampar uppges vara inflationen, ökad bolåneränta och det oroliga omvärldsläget med tullar och dylikt. Hushållen uppges hålla hårt i sina plånböcker och orsaken är att de inte har råd att göra något annat då mat- och boendekostnaderna rusat iväg.

Inför 2026 ser dock alla förståsigpåare ljusare ekonomiska tider. Regeringen ska under valåret stimulera ekonomin och den stillastående hushållskonsumtionen sätter fart.

Fast gör den det? Larmen i media säger något helt annat. Som om inte den höga inflationen och högre bolåneräntan vore nog följer elpriset samma stigande trend. Elräkningar på under 10 000 kronor för januari månad är billigt trots att det är tre gånger dyrare än i fjol. Spotpriserna på vissa håll är över 2 kronor per kWh. Norra Sverige har överskott på el som vi kan dela med oss av till andra länder, men som tack (ologiskt nog) får vi högre priser.

Sedan vädret, vem kunde tro att det skulle bli en vargavinter på våra breddgrader? Det kom som en nordisk kallduschöverraskning! Som om inte detta räcker har bojkotten av rysk och billig gas ställt till det på den europeiska kontinenten, lägg därtill så kallade effekttariffer och flaskhalsintäkter samt lite kryddning med Norgepriser så får vi en saftig och blodig elnota att bita i.

Tillgång och efterfrågan gäller inte längre som marknadskrafter och det rörliga elpriset är rörligare (läs rörigare) än någonsin, ty om det händer något i Tyskland får det en asymmetrisk chockeffekt på elnotan hos norrlandsbon.

Skatter och avgifter utgör långt mer än hälften av elräkningen. Svensken är inte bara blåst på eleffekten utan också på det utlovade men uteblivna elstödet på 2,4 miljarder. Och, vad hjälper det att regeringen sänkt elskatten med 10 öre per kWh när de fasta avgifterna galopperat om inflationen?

Elbolagen har monopol och kan sätta vilka priser de vill. Miljarderna rullar ur svenskens plånbok och via elbolagens kassor in i ägarnas plånböcker. Med lite bokföringskonst redovisas låga vinster så bolagsskatten kan hållas på en så låg nivå som möjligt. Prischockerna försvaras av bolagen och politikerna doar med i den kören.

Den ende politikern i regeringen som verkar reagera är Kristdemokraternas Ebba Busch som tillsatt en granskning. Jag vill fråga vår högerregering varför elbolagen tillåts ha monopol? Den fria elmarknaden liknar mer en sovjet med planekonomi, dock utan någon som helst begriplig plan eller försvarbar ekonomi för folket. Spelet om elen är verkligen ett harsardspel om pengar, och som lök på den laxen har vi elprisområdena.

Har du tur råkar du bo i ”rätt” elområde. Elområdesindelningen infördes 2024, en modell som skulle hantera och utjämna flaskhalsar och andra elförsörjningsproblem. Istället har modellen lett till större prisskillnader, mindre elhandel och sämre förutsägbarhet. Utan att något i det fysiska elnätet förändrats steg elpriset i söder kraftigt och det blev priskollaps i norr.

Var finns modellens samhällsekonomiska effektivitet? Priserna styrs av modeller istället för verkliga begränsningar. Systemet är inte bara orättvist utan dysfunktionellt. Flaskhalsar kan lösas på andra sätt än elområden, exempelvis via mothandel för att tillfälligt styra om produktion och flöden. Vi behöver inte heller exportera så mycket som möjligt enligt EU:s regler, om vi har interna driftproblem räcker det med 70 procent av överföringskapaciteten. Det betyder att vi kan dra ner på exporten när nätet är ansträngt och hantera flaskhalsar utan elområdesindelning.

Om elen får flöda mer fritt tror jag att vi kan få ett lägre snittpris. Istället kan vi använda befintliga och etablerade verktyg för att hantera flaskhalsar. Denna modell med elområden har inneburit en rejäl käpp i hjulet för de svenska hushållens möjligheter att äntligen kunna börja konsumera och vända lågkonjunkturen. Tidigare hade hushållen knappt råd med den fördyrade maten och bolånekostnaden, nu likadant med elräkningen.

SE ÄVEN: Regeringen river upp ellagen – anvisade elavtal försvinner

Dyrare el får konsekvenser för all handel både vad gäller utbud och efterfrågan, då priser på varor går upp samtidigt som hushållen inte har råd att konsumera ens om priserna ligger still. Om hushållen inte konsumerar betyder det att företagen måste säga upp personal och kanske går i konkurs. Då får vi högre arbetslöshet – och kanske fler akademiska studenter?

SE ÄVEN: Eos: Ekonomin är SD-regeringens starka kort

Jag kan inte se att ekonomin kommer vända uppåt 2026. Snarare fortsätter lågkonjunkturen och den svenska ekonomins tomgång. Arbetslösheten ligger kvar på sina nattsvarta siffror, oavsett om några procent ur den studerar eller sysselsätts med annat. Låt elmarknaden vara fri, tillåt inte monopol. Politikerna behöver ta tillbaka makten, och inte bara reagera utan också regera!

Linda Nieuwenhuizen