Debatt: AI tar ifrån oss processen där vi växer

Tidigare i år såg jag filmen Metropolis som handlar om människans roll i maskinsamhället. Under de knappt 100 år som gått sedan premiären har tekniken utvecklats enormt och maskinen kommit allt närmare människan. Mitt under filmen slog en tanke mig, en tanke som legat och grott under en längre tid. Om spänningen i hur artificiell intelligens (AI) förstärker skiljelinjen mellan vad som kan kallas produktivitet och bildning.

Det handlar inte om en dikotom uppdelning. Människan är till sitt väsen en teknologisk varelse; vår användning av teknik urskiljer oss och definierar oss. Men det som skiljer AI från tidigare teknik – undantaget skriftkonsten – är att den inkräktar på vårt språk. Språket är tillsammans med teknik och kreativitet utmärkande för människan. Medan datorer i sin traditionella form är ett verktyg som hjälper oss att räkna och visualisera saker, ersätter AI själva gestaltningen av idéer. AI ger oss blixtsnabba resultat, vilket ökar vår produktivitet men på bekostnad av den inre processen.

Detta syns också i vilka som prisar respektive fördömer AI. Personer som är inriktade på resultat och produktivitet ser värdet i AI, medan personer som är inriktade på inre processer i stället ser hur destruktivt AI är för sin produktion. De som ser värdet i AI tenderar att vara som ingenjörer för vilka produktionen primärt har ett instrumentellt värde där resultatet ska användas. De skeptiska är ofta snarare konstnärer och intellektuella för vilka själva arbetsprocessen har ett egenvärde i deras utforskande av världen.

Distinktionen mellan produktivitet och process liknar den mellan instrumentell nytta och bildning. AI fungerar bra just som en assistent som hjälper en att producera. Men AI tar ifrån oss processen i vilken vi växer. Vi talar om bildning i fina ordalag, men i praktiken är det den instrumentella nyttan som samhället håller högt. Bildning handlar om att söka förståelse för sig själv i tillvaron såväl intellektuellt som estetiskt och kreativt.

Just kreativitet är centralt. Den är en del av både produktiviteten och bildningen och med AI blir den än viktigare. För att verkligen kunna använda AI:s kraft behöver vi kunna tänka ut nya saker. Ur ett kreativt perspektiv innebär AI att själva idén sätts i centrum eftersom AI:n står för själva produktionen. Men det är en potential som är beroende av en kvalitativ bedömning. Det måste finnas någon som bedömer vad som är en bra AI-produkt. Spridning på sociala media kan fungera som en sådan filtrerande mekanism. Men det innebär att kvaliteten reduceras till popularitet och det enkelt producerade och lättillgängliga översvämmar det som är krävande att både producera och att ta till sig.

För att kunna värdera AI-produkten krävs förståelse och kunskap om ämnet, något som man får genom själva arbetsprocessen. För att vara kreativ måste man brottas med materialet och kanske under flera år fundera och vrida och vända på det på olika sätt. Det är i friktionen mellan olika idéer och perspektiv som kreativiteten föds.

Ett annat problem är att AI leder till den relaterade effekten att vi får mer uttryck med sämre kvalitet, vilket stärker effekten av vår informationsmättade tillvaro. Vi behöver erkänna och ta till AI:s möjligheter och samtidigt slå ett slag för den mänskliga processen, där vi brottas med vad vi faktiskt vill producera. Vi lever i en värld med för mycket information för att hantera. Vi behöver inte en kvantitativ ökning utan en kvalitativ förbättring. Men det kvalitativa drunknar i den överväldigande mängden AI-slop.

Kulturellt stärker AI det ytliga och lättillgängliga. Vi tittar på serie efter serie och söker ständigt något nytt som kan underhålla oss. Detta kan jämföras med gamla tiders uttryck. Tydligast är det hos verk som Iliaden. Det är verk som man måste gå tillbaka till för att kunna ta till sig och därtill kräver de en vidare kunskap som inspirerar en att söka vidare när man inte förstår. Den typen av verks värde tar aldrig slut och det har vuxit med tiden genom att de allt mer integrerats med andra verk som formar våra kulturella uttryck. Det är verk som kräver att man bär dem med sig och funderar på dem, och som just därför berikar en långt mer än bara i den korta stund man läser dem.

Jag har en förhoppning om att AI kan hjälpa oss att bättre förstå människans dubbla sida – viljan att lösa problem och önskan om att växa i sin förståelse. Problemet för oss är att den produktion vi får ut av AI är så pass nära vår egen produktion och därmed tar en stor del av processen ifrån oss. Det gäller att använda sig av AI utan att den tar över vår bildningsprocess där vi föder vår inre drivkraft till djupare förståelse.

Björn Axén