Jag hann arbeta lite i det gamla kommunistiska Östeuropa innan jag flyttade till Sverige. Då brukade de äldre säga med bitter humor:” De låtsas att de betalar – och vi låtsas att vi arbetar.” Jag tänker mycket på det här uttrycket i dag, här i Sverige.

Vi talar mycket om hur vi ska göra arbetsplatserna attraktiva, hur välfärden ska bli mer jämlik och hur alla ska ha lika. Men under ytan händer något annat. Sakta har ansvar, erfarenhet och yrkesstolthet tappat i värde. Den som bär verksamheten, som har utbildning och många år bakom sig, får sällan mer uppskattning än den som just börjat. Det skapar inte jämlikhet, det skapar uppgivenhet.

Jag ser det varje dag. Erfarna kollegor lämnar, ny personal saknar stöd. Utbildningar som förr byggde på reflektion och praktik har ersatts av PowerPoints och webbklick. Viljan att lära finns, men tiden och handledningen har försvunnit. Ingen blir bättre av att sitta ensam framför en skärm.

Samtidigt har vi en märklig paradox på arbetsmarknaden. Arbetslösheten är hög, men kommuner och regioner har ändå svårt att rekrytera. Den integrationspolitik som förts i decennier har skapat en obalans mellan behov och kompetens. Till det kommer en växande kravlöshet – i rekrytering, i utbildning och ibland i synen på ansvar. Det ställs för låga krav på att ha rätt kompetens för rätt uppgift, och utbildningar har urvattnats för att fler ska ”komma in”. Det låter inkluderande, men det leder till att både verksamhet och yrkesstolthet försvagas.

Det är inte konstigt att vi ser fler fall av vanvård och krishantering. När kunskapen försvinner försvinner också tryggheten. Det som borde förebyggas hamnar i kris och då, plötsligt, finns det pengar. Då sätts extra personal in, vikarier kallas in, konsulter hyrs in. Men bara tillfälligt, tills nästa kris kommer.

Vi behöver inte bara fler händer. Vi behöver riktigt bra händer – händer med kunskap, erfarenhet och trygghet. Effektivitet handlar inte om antal, utan om kompetens. Välfärden blir stark när de som arbetar där vet vad de gör och varför de gör det.

Genom åren har det satsats mycket på normmedvetna och normkritiska utbildningar. Det säger något om hur ideologi ofta fått gå före verklighet. Jag säger inte att det är oviktigt, men man måste väl ändå lära sig grunderna innan man börjar kritisera dem. Yrkeskunskap och verklighetsförankring har halkat åt sidan.

Det fanns en tid då människor bar sin yrkesstolthet med ryggen rak. En städare var städare, ett vårdbiträde var vårdbiträde och det var inget man bad om ursäkt för. I dag ska allt heta något finare. Men finare ord gör inte arbetet lättare, och de ger inte mer respekt. Yrkesstolthet handlar inte om titlar, den handlar om att känna att ens arbete betyder något.

För att vända utvecklingen måste vi börja värdera kunskap och yrkesskicklighet på riktigt igen. Löner, ansvar och utbildning måste hänga ihop – inte jämnas ut i jämlikhetens namn. Vi måste bort från kravlösheten som har brett ut sig, både i utbildning och i rekrytering.

Kompetens ska löna sig, och erfarenhet ska räknas. Det är dags att återupprätta yrkesstoltheten och respekten för arbete, ansvar och kunnande. Välfärden ska byggas på kunskap – inte på ideologi, kampanjer eller tillfälliga projekt. Det handlar inte om att stänga ute människor, utan om att ge både personal och brukare tryggheten som bara verklig kompetens kan skapa.

Jag vill inte att Sverige ska hamna där jag en gång stod, på en plats där människor inte längre tror att deras arbete betyder något.
De låtsas att de betalar – och vi låtsas att vi arbetar.

Det var ett skämt då. I dag låter det som en varning.

Sanda Anton Henriksson (SD)
Göteborg
Verksam inom kommunal omsorg i 26 år