Mattias Svensson, som för snart fem år sedan överraskande släpptes in i Svenska Dagbladets opinionsbildande salong, är alls ingen klassisk liberal. Detta trots att han beskriver sin ideologiska hemvist som så för omvärlden. Därför är det inte märkligt att han i Bulletins intervju (19/11) inför Liberalernas landsmöte i Karlstad, presenteras som en sådan. Man vill ju tro på huvudpersonens politiska självporträtt.

Det har många gjort som i mediala sammanhang har vänt sig till Svensson, ställt frågor till eller citerat honom. Men många ombud från det klassiskt liberala rotsystemet vid landsmötet lär knappast stå i kö för att ta råd av någon som uppträder med lånta ideologiska fjädrar.

I den ansvarsfulla liberalismen platsar nämligen inte ohämmad plädering för fri narkotikakonsumtion, avskaffandet av alkoholrestriktioner och allt offentligt stöd till kultursektorn, laglig prostitution och tillmälet att fredspristagaren Moder Teresa är falsk skojare. Inte heller platsar det att på sin blogg – på självaste Långfredagen (2/4 2010) – skriva följande önskan angående det kristna Sverige: ”Idag när kristendomen påbjuder piskorgier och självvald masochism önskar jag världens kristna utan pardon all lidande och allt elände ni väljer att dra över er själva, och gläds över att ni inte längre har möjlighet att tvinga det på oss andra”.

Den personifierade klassiska liberalismens röst? Eller extremliberalism i sin utstuderade prydno, därtill kryddad med raka motsatsen till det som kännetecknar den förstnämnda, inte minst i dess frisinnade och socialliberala skepnad: starkt socialt ansvar med fokus på dem som utgör samhällets utsatta? Att samhället är en gemenskap av människor, som är beroende av varandra, hjälper varandra, sträcker ut handen till den som ligger, är för denna röst i Svenska Dagbladet helt främmande.

Rösten betonar i stället – som ett ständigt snurrande positiv – individualismen; sköt dig själv, strunta blankt i andra!

Vi kan lämna Mattias Svensson så kallade råd till Liberalerna i Bulletins intervju därhän. De kan sammanfattas i uppmaningen till Liberalerna: ”Sluta älta och börja agera”.

Det allvarliga är i stället att han som – vågar jag påstå – Sveriges ende politiske skribent på en seriös tidning, tillika en av de största, använder sin plattform till ohämmad och intensiv plädering för droger. Det gör han också i dubbel bemärkelse genom att i sin yrkesroll ständigt på ledarsidan citera andra enligt honom passande röster. Så exempelvis är tankesmedjan Timbros texter nästan dagligen förekommande (Svensson har själv varit engagerad där) medan S-tidningarna aldrig nämns. Timbros nyliberalism – dock något nedtonad på senare år – är ju lika bekant som den naturligtvis passar extremliberalen med klippsaxen som hand i handske. Mångsidigheten får ge vika för ensidigheten!

Mattias Svensson tvekar heller inte ett ögonblick för att i citaten framhäva sig själv, vilket för övrigt Bulletins intervju visar: dagen efter publiceringen av den fanns i hans tidning ett klipp av hans egna ord.

En gång hade han faktiskt också den icke helt tilltalande smaken att via sin tidning kolportera ut en flera decennier gammal egen text från den ny- och knarkliberala Frihetsfrontens tidning. Det var frihetsfronten som drev den illegala raveklubben Tritnaha, där Svensson var engagerad och där polisen gjorde återkommande tillslag.

Hans tidigare mantra om att slopa det så kallade danstillståndet är bekant. Nattöppna krogar och önskan om att ha ”roligt” – ett återkommande ord i hans beskrivning av Sverige som tråkigt – kombinerat med fria droger är nämligen ”frihet” Som om inte antalet serveringsställen räcker!

Och hur har det gått med ”frihetsreformen”, som till och med justitieminister Gunnar Strömmer naivt kallade slopandet av danstillståndet, spontandansat på golvet eller på borden i restaurangerna? Kanske Mattias Svensson har statistiken?

Nu är det dock inte Svensson som är ytterst ansvarig för den oförblommerade knarkpropagandan i Svenska Dagbladet. Den politiske chefredaktören, Tove Lifvendahl, har släppt in honom i tidningens fina salong. Många reagerade mot detta, och så sent som för drygt en månad sedan (19/10) kom en reaktion från henne som kan tolkas som en ljummen självrannsakan. Hon erkänner nämligen i en ledare att kritiker hört av sig om Svenssons knarkpropaganda. Hon försöker komma undan med att ”Svensson beskriver återkommande hur ineffektiv den svenska narkotikapolitiken är”, att hennes egen inställning är ”ambivalent” och att de missnöjda läsarna inte bemöter ”de argument som Mattias Svensson för fram”.

Det är en genomskinlig undanflykt från Lifvendahl, där hon inte låtsas om att hennes adept under sina år på tidningen har systematiserat knarkpropagandan utan att hon har reagerat. Så sent som den 22 november lyder rubriken på en stor ledare: ”Om knarket är vi okunniga med flit” (Alltså underförstått att bara Svensson är den kunnige).

Och vad säger sjukvårdens personal, socialsekreterare, polisen, räddningstjänsten med flera som dagligen ser knarkandets konsekvenser, om följande text i denna ledare: ”De flesta svenskar i mogen ålder har […] matats med uppgifter från skola och myndigheter om narkotikans verkan som vi idag vet ofta varit mer skräckpropaganda än fakta.”

Det är nog logiskt att Svenska Dagbladets trogna läsare skakar på huvudet åt att få läsa slikt vid morgonkaffet. Kanske Tove Lifvendahl behöver påminnas om att hennes tidning har en ansvarig utgivare – vilken inte är hon själv – som har sista ordet över tidningens artiklar.

Bengt Olof Dike

Samhällspublicist, tidigare politisk redaktör vid Helsingborgs Dagblad

och Norrköpings Tidningar