Debatt: Är välfärdsstaten en finansiell omöjlighet?
”Har välfärdsstaten kommit till vägs ände, nu när demografin förändras och Europa åter måste rusta upp? Är välfärdsstaten en finansiell omöjlighet i det långa loppet, eftersom den bryter ner familjens traditionella roll i samhället?” frågar debattören.
Valrörelsen i Sverige präglas kanske mer än någonsin av vallöften. Partierna bjuder över varandra i löften om mer av allt till alla. Men hur realistiska dessa löften är, kan vi få en inblick i om vi tittar ut över landets gränser. Då finner vi att alla västeuropeiska länder konsumerar mer än vad de producerar.
Berättigade frågor blir då om välfärdsstaten kan fortsätta att bära samma åtaganden, när den demografiska grund som finansierar den försämras – det födds färre barn, antalet pensionärer ökar och fler äldre behöver mer sjukvård och omsorg. Samtidigt måste Europa måste rusta upp. Har välfärdsstaten underminerat både statsfinanserna samt familjens roll och betydelse i samhället?
Frankrikes ekonomi befinner sig i fritt fall. Frankrikes statskuld uppgår till 110% av Bruttonationalprodukten (BNP) och närmar sig i år Italiens. Nästa år blir det 50 år (1977) sedan Frankrike hade en balanserad budget.
Thomas More Institute har identifierat de beslut som under femtio år har sänkt Frankrike. Bland de stora och strukturella åtgärder som denna liberal-konservativa tankesmedja anger har de som rör Frankrikes sociala modell en central plats i landets nedgång. Modellen är alltför kostsam och oföränderlig, och har brutit ner eller i varje fall allvarligt skadad familjen som grundläggande samhällsinstitution.
De huvudsakliga beslut som Thomas More Institute fördömt när det gäller Frankrikes sociala och familjemässiga modell är följande: pensionsåldern på 60 år som utlovades av François Mitterrand, införandet av minimilönen reformen om 35-timmars arbetsvecka av Martine Aubry samt införandet av allmänna familjebidrag i stället för familjebidrag som ges baserat på inkomst genom beslut av François Hollande.
Storbritannien har under de senaste tio åren haft sju premiärministrar. Alla har de brottats med problemen låg ekonomisk tillväxt och snabbt stigande statskuld.
I sin bok om ”Anywheres” och ”Somewheres” gav David Goodhart i kapitel 8 kritik mot välfärdsstatens nedbrytning av familjen och familjebildningens betydelse samt av de ekonomiska konsekvenserna. Detta kapitel kom emellertid helt i skymundan av recensenterna och de flesta av bokens läsare.
Goodhart visade hur för staten mycket kostbara sociala förmåner har trängt undan familjens roll i Storbritannien. Ensamföräldrarnas proportion av befolkningen var 9% år 1971. Nu är den 16%.
Allt färre gifter sig och fler sambor men endast under kortare tid. Endast hälften av ensamföräldrarna, som till 90% är kvinnor, arbetar enligt Goodhart, mot 10% för de som är gifta eller sambor. Ensamföräldrarna är inte rika, men de får skattelättnader för barn, och bidrag för att söka jobb samt förtur till boende, vilket är mycket viktigt i Storbritannien.
Men om exempelvis en ensamstående kvinna träffar en partner och de gifter sig eller blir sambor också officiellt, då ryker genast de generösa bidragen och om hon börjar arbeta får hon betala skatt. Bättre då att förbli ensam eller att bli sambo i skymundan.
En studie som sammanfattats i brittisk press uppskattar exempelvis att 44 % av barn födda i början av 2000-talet inte kontinuerligt hade bott med båda sina biologiska föräldrar fram till 17 års ålder, jämfört med omkring 22 % bland barn födda 1970.
Har välfärdsstaten kommit till vägs ände, nu när demografin förändras och Europa åter måste rusta upp? Är välfärdsstaten en finansiell omöjlighet i det långa loppet, eftersom den bryter ner familjens traditionella roll i samhället?
Stig Foelhammar
