Islamister har tagit Damaskus och Syrien är i kaos. Assadregimens hantlangare lär fly, bland annat till Sverige. Sannolikt är det inte delad föräldraförsäkring som motiverar detta beslut, skriver advokat Nima Rostami. Är vi redo?
Regimer i Mellanöstern faller inte genom demokratiska folkrörelser, utan genom krig och våld. Syriens diktator är det senaste exemplet.
Bashar al-Assads regim har fallit, och Europa står inför en ny migrationsvåg. Denna gång handlar det om Assads hantlangare och det Iranska Islamiska revolutionsgardets proxyarmé, inklusive afghanska Fatemoyenkrigare. Dessa grupper har varit ansvariga för väldokumenterade krigsbrott och brott mot mänskligheten. Vilken beredskap har vi för denna nya migrationsvåg?
I det syriska oppositionella spektrumet har tre stora grupper utkristalliserats: den syriska fria armén, som får stöd av Turkiet; de syriska demokratiska styrkorna, som domineras av etniska kurder och är allierade med USA; och Hayat Tahrir al-Sham (HTS), som delvis stöds av Qatars islamistregim och delvis av Turkiet.
HTS är en islamistisk-salafistisk rörelse med rötter i al-Qaida. HTS-ledaren, Muhammed al-Jolani, likaså organisationen som helhet, är listade som terrorister i flera länder, och USA har ett pris på al-Jolanis huvud.
Assaddynastin tillhör den alawitiska minoritetsgruppen och har styrt Syrien i 53 år. Regimen är starkt allierad med Ryssland och Iran, vars antiisraeliska och antiamerikanska agenda är djupt ideologiskt. Den iranska regimen har använt Syrien som bas för att utvidga sitt inflytande i regionen. Genom Syrien har Iran stött Hizbollah, samt stationerat egna elitstyrkor i landet och en proxyarmé bestående av den afghanska Fatemoyendivisionen för att stödja Assad i det syriska inbördeskriget.
I veckan gjorde HTS stora framsteg och tog kontroll över Syriens näst största stad, Aleppo, samt Hama och Homs. Enligt de senaste rapporterna har huvudstaden Damaskus fallit, och al-Assad flyr till Ryssland.
Övriga syriska grupper verkar ännu inte ha positionerat sig nämnvärt till den snabba utvecklingen. Fram tills nyligen styrde HTS Idlibprovinsen, där människorättsorganisationer och lokala observatörer har rapporterat om organisationens dåliga behandling av politiska dissidenter. Det har påståtts att gruppen grymt slagit ned protester och utsatt motståndare för svår tortyr. Al-Jolani har i en intervju med CNN hävdat att övergrepp i fängelser ”inte utfördes på våra order eller instruktioner”, och att HTS har hållit förbrytarna ansvariga.
LÄS ÄVEN: Brinkemo: Syrienkriget – kapitel 56492
I samma intervju försökte Al-Jolani framställa sig själv som en statsman och distanserade sig från sin tidigare radikala islamism. Han förklarade att minoriteter skulle skyddas, att oppositionen hade lärt sig att vara en välkoordinerad och stark armé, och att HTS hade vuxit och blivit ”klokare”.
Dessa positiva ord är dock typisk islamistisk taktik – en fas av yttre mjukhet och tillmötesgående för att framställa maktövertagandet som demokratiskt, för att sedan tvinga alla till underkastelse och islamisera landet när man väl har makten. Så agerade profeten Muhammed, så agerade Khomeini i Iran, och så agerar alla islamister. Dessa ord är en del av heliga lögner som kallas ”takkyya”, vilket innebär att man döljer sina verkliga avsikter för att nå makten.
HTS:s framgångar får dock konsekvenser även för Sverige. Den omedelbara konsekvensen är en flyktingvåg av Assadanhängare, många av dem krigare som i åratal begått människorättsbrott. Detta inkluderar Irans proxytrupper, framför allt Fatemoyendivisionen, vars soldater troligen kommer att försöka ta sig till Europa. Trots det svenska regerinsskiftet saknar Sverige i stort sett beredskap att hantera det säkerhetshot som dessa grupper innebär.
Dessa grupper är farligare än många andra, eftersom de under flera år har tränats i krigsföring och har en djupt rotad fientlighet mot västvärlden. Med tanke på de säkerhetsrelaterade aktiviteter som den iranska regimen bedriver i Sverige, exempelvis genom islamiska föreningar, är det uppenbart att dessa grupper kan komma att engagera sig i Irans säkerhetshotande verksamhet i Sverige.
När Irans bas i Syrien faller och korridoren till Hizbollah i Libanon inte längre existerar, kommer Irans regim att söka alternativa vägar för att fortsättningsvis hävda sin expansionistiska politik. Länder i väst, såsom Sverige, har redan en etablerad diaspora av islamister och en historia av bristande säkerhetsrutiner. Dessa faktorer gör Sverige sårbart. Det är högts sannolikt att dessa grupper kan komma att organiseras genom iranska aktörer i väst.
Nima Rostami
Advokat och debattör
