Hur kommer det sig att förorter beskrivs som utsatta samtidigt som de tar emot mest skattemedel per invånare i förhållande till den egna skattekraften? Borde inte dessa förorter istället beskrivas som ekonomiskt gynnade?

För att förstå varför ett område beskrivs som utsatt trots att det regnar skattemedel över detsamma så måste man ha viss kännedom om begrepp som vitt privilegium, postkolonialism, kritisk rasteori och strukturell rasism. Dessa teorier går i korthet ut på att den världsordning som den vite mannen skapade genom kolonialiseringen med början för drygt 500 år sedan lever kvar än i dag. Vita har ett medfött privilegium och utsätter, medvetet eller omedvetet, svarta för rasism och förtryck. Mot den bakgrunden kan det te sig fullt naturligt och rättvist att det går en strid ström skattemedel från svenskdominerade områden till invandrartäta områden år ut och år in. Frågan är dock om nyss nämnda teorier vilar på en särskilt solid grund.

En flitigt citerad forskningsrapport heter ”Antisvart rasism och diskriminering på arbetsmarknaden” och är framtagen av Länsstyrelsen Stockholm. Rapporten jämför afrosvenskar med övriga befolkningen. Man delar in dessa två grupper i sju utbildningskategorier och studerar sedan hur de presterat på arbetsmarknaden. Däremot gör man ingen skillnad inom respektive utbildningskategori. En lågstadielärare som gick ut med sämsta möjliga betyg i alla ämnen hamnar i samma kategori som en ekonom från Handelshögskolan i Stockholm som gick ut med toppbetyg.

Läs även: DEBATT: Religionskritik är en demokratisk nödvändighet

Konsekvensen av att man inte jämför lönenivå mellan afrosvenskar och ”övriga” inom samma utbildning och betygsnivå resulterar i att vi inte vet någonting. I det fall afrosvenskar är överrepresenterade på prestigeutbildningar och dessutom går ut med höga betyg så kan diskrimineringen vara ännu värre än vad rapporten fastslår. Om radikalt motsatt situation råder så kan det faktiskt vara så att afrosvenskar är positivt särbehandlade. I det fall rapporten ”Antisvart rasism och diskriminering på arbetsmarknaden” utgör ett tvärsnitt av nivån inom dessa forskningsfält så är det mycket illavarslande.

Det är svårt att förstå varför personer födda i ett modernt välfärdssamhälle som Sverige, med fri skolgång och socialt skyddsnät, i regel inte gör samma klassresa som våra närmsta förfäder gjorde bara för att deras föräldrar är födda i ett annat land. Om skolorna i invandrartäta områden fått mindre resurser än andra skolor så hade det kunnat vara en förklaring, men det är faktiskt precis tvärtom.

Vidare är det förnuftsmässigt svårt att förstå varför länder som varit fria i 60 år eller mer inte har genomgått en utveckling som exempelvis Sverige gjorde från mitten av 1800-talet då vi på knappt hundra år gick från ett bondesamhälle i djup fattigdom till att bli ett av världens rikaste länder. De forna kolonierna har även fått mycket hjälp på vägen genom internationellt bistånd, vilket Sverige aldrig fick. Etiopien och Liberia är de enda två länder i Afrika som aldrig varit kolonialiserade, men de presterar inte uppseendeväckande bra de heller, milt uttryckt.

Typiskt för bräckliga teoriers framgång är att de omgärdas av repressalier mot dess kritiker. Det fungerar dock bara på kort sikt eftersom förnuftet brukar segra med tiden. Evolutionsteorin hade det svårt i början, bland annat på grund av motståndet från kyrkan, men är nu allmänt accepterad i västvärlden. De som med rätta kritiserar tankegods av typen vitt privilegium, postkolonialism, med flera utsätts inte sällan för så kallad deplattformering. Det är vänsteretablissemangets sätt att säga ”om du inte accepterar vår världsbild så blir det konsekvenser”. Man räds en intellektuell diskussion och väljer att ta till fula knep i syfte att behålla sin egen upphöjda position.

Läs även: DEBATT: Invandrare ska inte byta namn

Det är ett finurligt och intrikat system som byggts upp. Det börjar lite oskyldigt med postkoloniala teorier. Sedan ”bekräftas” dessa med forskning som säger att de forna kolonialmakterna och deras vita befolkning fortfarande har en ekonomiskt (orättfärdig) starkare ställning i världen. Slutsatsen blir därefter att alla med vit hudfärg har en fördel gentemot personer med mörk hudfärg och därmed är kritisk rasteori född. Med synsättet att vita bär på ett medfött privilegium och dessutom står i skuld till sina mörkhyade artfränder kan man sedan tysta kritiker genom att slänga rasistkortet eller om möjligt deplattformera dem.

Om kritiska röster tystnar drabbas det offentliga samtalet och i förlängningen demokratin. När ingen offentlig person med vit hudfärg längre öppet vågar fråga ”vad f-n får jag för pengarna?” eller för den delen be BLM-aktivister att plugga hårt och jobba istället för att demonstrera, så är det demokratin som är den stora förloraren. Totalitära krafter får vind i seglen och kan flytta fram sina positioner.

Oavsett ont uppsåt eller ej så finns det starka incitament för att upprätthålla nu rådande paradigm och man skäms inte för att använda anrika institutioner som exempelvis Nobelstiftelsen och Svenska Akademien för att hälla vatten på sin egen kvarn. Senaste nobelpristagaren i litteratur har beskrivits som en postkolonial författare och det är således ganska troligt att hans böcker beskriver orättvisor i världen som en följd av kolonialismen. Nobelpriset i litteratur kan därför underblåsa teorierna kring vitt privilegium och det kan i förlängningen få oanade effekter.

Jag ifrågasätter inte att det finns ekonomiska skillnader i världen och att stora oförrätter har begåtts genom årens lopp. Det är också ett obestridligt faktum att vi som fötts i Sverige av föräldrar med ordnad ekonomi haft en väldig tur. Däremot ifrågasätter jag starkt att den turen beror på ett hudfärgsprivilegium samt att skillnaderna i världen beror på vitas rasism mot svarta. Vad skillnaderna beror på är en helt annan diskussion och kanske även något som bör lämnas därhän, men ju mer vänsteretablissemanget pådyvlar sina bräckliga teorier, desto större blir behovet av att utforska detta fält på ett mer vetenskapligt robust sätt.

―

Erik Dahlin är civilingenjör, företagare inom fastighetssektorn och programledare för podden Samtidigt.