Att en regering inte får ta över eller lägga sig i en pågående domstolsprövning är en klok rättsstatlig princip. Den regering som ogillar hur en domstol dömer skall vara hänvisad till att på demokratiskt vis låta lagstiftaren ändra lagen. En regering som agerar på annat sätt jämställer vi med länder vi ogärna vill förknippas med i synen på rättsstat och demokrati. Sverige kritiserar ju med rätta t.ex. Turkiet och Polen för att undergräva domstolarnas oberoende.

Rättsstatliga principer är dock inget den svenska regeringen värdesätter särskilt högt. Vi minns ju hur regeringen härom sommaren beslutade att ta över tillåtlighetsprövningen av Preems planerade utbyggnad av raffinaderiet i Lysekil från Mark- och miljööverdomstolen. Det rättsliga stödet för beslutet var synnerligen svagt och den rättsliga kritiken blev mycket riktigt massiv. I Cementafiaskot har regeringen trampat i klaveret igen, men den här gången på ett udda och omvänt sätt. Efter Mark- och miljööverdomstolens dom som gick Cementa emot gav näringsministern Ibrahim Baylan beskedet att ”…regeringen är förhindrad att lägga sig i pågående rättsprocesser.” Så lät det minsann inte i Preem-fallet.

Läs även: Cementkrisen: 280 000 jobb hotas

Med Baylans besked förstår nog var och en numera hur statens genomarbetade strategi ser ut. I Preem-fallet tog regeringen över hanteringen eftersom miljödomstolen sagt ja till utbyggnaden i Lysekil. När Cementa tvärtom fått nej i miljödomstolen är regeringen nöjd och rakt inte intresserad av att ta över. Den rättsprincip man gladeligen struntade i för Preem gömmer man sig bakom när man vill mota bort en politiskt oönskad industriinvestering. Så agerar stater vi annars inte vill förknippas med.

Nåväl, om olje- och cementbranscherna som ”miljöbovar” tvingas finna sig i att bli rättsligt misshandlade kan det rimligen väl inte gälla också andra näringar. Eller?

Dessvärre kan listan på rättsliga övergrepp göras ganska lång.

Ett exempel handlar om statens numera välkända sätt att hantera ägare till fjällnära skog. Ett annat handlar om utvidgade strandskyddsområden till 300 meter (egentligen 600 meter), som har drabbat många och debatterats flitigt. Att miljötillstånd är krångliga för den allt viktigare gruvnäringen uppmärksammas numera också utanför Sverige. Det handlar inte enbart om tuffa miljökrav utan snarare om långa handläggningstider, där frågor bollas mellan myndigheter utan besked.

Att besked om bearbetningskoncession och miljötillstånd inte kan ges ens efter flera år är dessvärre inte ovanligt. Sveriges gruvnäring har tappat sitt internationella anseende och på två år fallit från plats 8 till 21 i den kanadensiska tankesmedjans Fraser Institutes årliga ranking av gruvnationer. Sverige blir helt enkelt mindre attraktivt som gruvnation. Regeringen är medveten om problemen, men regelkrånglet består.

Läs även: Domstolsbeslut kan stoppa det mesta av svensk cementtillverkning:

Fraser Institute betygsätter också den ekonomiska friheten i världen. För svensk del innehåller rapporten 2020 besvärande statistik, som visar att Sverige från 2015 fallit från plats 19 till plats 46. Den sammanvägda rankingen bygger på ett femtiotal betygsatta områden, varav vårt rättssystem analyseras med utgångspunkt i bland annat hur fristående och oberoende våra domstolar är och hur väl vår rättsordning lever upp till att värna grundläggande mänskliga rättigheter, varav skyddet för äganderätten väger tyngst. Eller som Fraser Institute formulerar det:

Protection of persons and their rightfully acquired property is a central element of both economic freedom and civil society. Indeed, it is the most important function of government.

Ett växande problem är att miljöaktivistiska tjänstemän har utvecklat en myndighetskultur med liten eller ingen respekt för grundläggande spelregler i en rättsstatlig marknadsekonomi. Tjänstemän som har ett politiskt mål med det man företar sig leder till att man förr eller senare bryter mot lagen. När lagen man nonchalerar ”råkar” vara en grundlag blir det riktigt allvarligt. Att inte tillämpa grundlagen och strunta i Europakonventionens skydd för enskild äganderätt måste rimligen betraktas som tjänstefel och leda till att vederbörande åtalas vid allmän domstol.

Läs även: Nima Sanandaji: Gemensam nordisk byggmarknad – ett steg mot att lösa bostadskrisen

Hur det blivit så här illa kan diskuteras, men att Sverige är illa ute som rättsstat kan inte gärna längre råda någon tvekan om. Frågan är hur det skall gå till att vända utvecklingen och få stopp på förfallet? Det verkar vara en vedertagen uppfattning att respekten för grundläggande rättsstatliga principer svajar. På justitiedepartementet säger man sig ”följa rättsutvecklingen noga”, vilket dock i klartext betyder att man håller emot så länge man kan och att det inte blir tal om några lagändringar förrän staten förlorar en rättighetstvist i allmän domstol; den politiska ledningen vill inte låtsas om något förändringsbehov.

Med en icke-jurist som justitieminister blir resultatet med nödvändighet att vederbörande har betänkliga kunskapsluckor i helt centrala ansvarsområden. Att ha läst statsvetenskap är inte mycket tröst när det gäller att behärska t.ex. allmän förmögenhetsrätt, associationsrätt, familjerätt, fastighetsrätt, immaterialrätt, process- eller straffrätt, transporträtt, olika discipliner inom internationell rätt, eller för den delen regler om näringsfrihet och Europakonventionens grundläggande regler till skydd för enskilt ägande.

Claes Sjölin
Affärsjurist med mångårig erfarenhet av tvistlösning, domstolsprocesser, skiljeförfaranden och medling.