Ni vet den där vännen som alltid pratar om hur hen ska göra ditten och datten, och sedan när möjligheten verkligen dyker upp, alltid ballar ur?

Den här personen är någon som i sin iver att uppfattas på ett visst sätt, gör avkall på vad hon eller han själv egentligen tycker eller tänker. Det resulterar inte sällan i att man i själva verket aldrig riktigt vet var man har personen; vad hen säger stämmer sällan överens med vad hen gör.

Den diskrepansen urholkar sakta men säkert förtroendet för personen, och personens ställningstaganden i förhållande till dennes agerande liknar alltmer beteendet hos någon som lider av schizofreni.

Inför valet 2018 lovade Annie Lööf dyrt och heligt att hon hellre skulle äta upp en av sina skor, än att stötta en Löfven-ledd regering. Några månader senare stöttar Annie Lööf en Löfven-ledd regering.

Läs även: Gudmundson: Annie Lööf inmålad i S-hörnet

Vad var det som hände under de månaderna , som Annie Lööf inte hade kunnat räkna ut på förhand skulle kunna hända, vilket sedermera gjorde att hon dristade sig till att lova något så anmärkningsvärt som att äta upp en sko? Annie Lööf visste gott och väl att Sverigedemokraterna skulle få runt 20% av rösterna, vilket innebär att hon rimligtvis också bör ha kunnat räkna ut att alternativet till att stötta en Löfven-ledd regering, vore att stötta en regering ledd av Kristersson, med samtidigt stöd av Sverigedemokraterna.

Centerpartiet, med Annie Lööf i spetsen, vill gärna understryka hur borgerliga och marknadsliberala de är. Inte sällan skryter de om hur de lyckats få igenom några punkter i januariöverenskommelsen som drar Sverige i en företagsvänlig riktning, eller något i den stilen. Samtidigt kan nog nästan vem som helst räkna ut att Centerpartiet hade fått igenom betydligt mer av sin borgerliga politik om de hade samarbetat och tagit makten tillsammans med tre högerpartier i stället för tre vänsterpartier (utelämnar Liberalerna i detta sammanhang).

Kanske hade de till och med fått en eller ett par ministerposter i en M-ledd regering. Men nej, det alternativet offrade man på det ”antirasistiska altaret” och valde aktivt att stötta en regering ledd av Socialdemokraterna, med en oproportionerligt hög representation av miljöpartister som är ett uttalat vänsterorienterat parti med extremistiska tendenser, som dessutom lider av villkorat stöd av Vänsterpartiet; som har ett otvetydigt kommunistiskt arv.

Det är dags för Centerpartiet att bekänna färg. Att måla upp en bild av sig självt som borgerligt, marknadsliberalt och för lägre skattebörda duger inte när man helt ogenerat i nästa stund väljer bort det alternativ som helt tydligt hade varit mest gynnande för de mål man säger sig prioritera. Förevändningen för att agera annorlunda är alltjämt att man inte vill ge Sverigedemokraterna inflytande över budgeten eftersom de är rasister, nazister och gud vet vad. Det torde väl emellertid vara genomskådat för länge sedan att den föreställningen endast är teatralisk och ett resultat av en inneboende oförmåga att svälja sin stolthet.

Läs även: Skogkär: Annie Lööf (C) var för listig för sitt eget bästa

Annie Lööf har helt enkelt investerat alldeles för mycket i att ”hålla Sverigedemokraterna utanför inflytande” för att kunna resonera på annat vis, då det hade kostat henne det lilla förtroende hon hade kvar. För Centerpartiets (och Sveriges) bästa vore det kanske på tiden för partiet att göra upp med dessa mer eller mindre schizofrena val och resonemang, inse att Sverigedemokraterna inte vill inrätta koncentrationsläger för alla utan ett svenskt pass, och börja driva borgerlig politik på riktigt. Gör man inte det så kommer man snart att tappa bort både sig själv och sina väljare.

Fredrik Thool är inom kort färdigutbildad jurist i Uppsala samt Universitetet i Oslo med ett genuint intresse av frihetlig, förnuftig och verklighetsförankrad politik.