Eftersvallet av Per Bolunds uttalande om de blåbruna i SVT:s partiledardebatt har fått effekt minst sagt och anklagelserna om rasistiska såväl som nazistiska kopplingar duggar tätt i medier och reaktionerna på dessa låter sällan vänta på sig – i alla fall inte de sociala motsvarigheterna. Jag skulle i nykterhetens namn vilja föra ett resonemang kring konstaterandet angående det tredje största partiets nationalsocialistiska prägel.

Omnämnandet av brunt inom politik härstammar från de så kallade brunskjortorna eller det tyska SA – Sturmabteilung – som existerade 1920–1945 och var starkt knuten till det nationalsocialistiska partiet. Nationalsocialismen är en ideologi som består av flera olika strömningar och som i sin mest historiska, extrema form innebar dödsläger och förintelse av icke önskade raser.

Utgångspunkten för intentionen att kalla ett parti brunt bör i ärlighetens namn peka på just detta. Blåbrun blir då en logisk sammankoppling av de blå partiernas vilja att närma sig vad som definieras som nationalsocialister. Detta kopplar då M och KD i viss utsträckning till just detta epitet: en ideologi vars extrema intention och konsekvens orsakade förintandet av miljontals människor och lidande världen över.

Med detta i minne måste vi då fråga oss om SD:s intention är detta. Jag väljer att undersöka det i all ovetenskaplighet men tillika ödmjukt resonerande kring fem olika utgångspunkter: partiets rötter, partiprogram, arbetare inom partiet, väljarna och SD:s agerande i nutid.

Om vi börjar med partiets rötter så bildades partiet av flera olika falanger där nationalsocialism existerade. Före detta SS-mannen Gustaf Ekström fanns bland annat med i Malmö-avdelningens bildande och SD dras fortfarande med kopplingar till och uttalanden om rörelser med liknande värderingar. SD satte 2012 total noll acceptans för rasism och extremism inom partiet och i och med det har personer vid många tillfällen fått lämna sina poster och fördömts i samband med handlingar som inte uppfyller nolltoleransens krav.

Detta har dock inte alltid följts till punkt och pricka vilket blir särskilt tydligt på ledningsnivå. Anledningen till detta kan man tvista om. En vedertagen sådan är att partiet verkligen är nationalistiskt eller till och med nationalsocialistiskt. Ett alternativ till detta är att SD nu kan indelas i en nationalistisk gren och en socialkonservativ. Att illustrera detta med förändringar i partitoppen skulle medföra väljartapp för SD.

Anledningen till denna förgrening inom SD är att väldigt få ting i världen förblir precis det de alltid har varit. Låt oss minnas att vi under 1990-talet och SD:s första år hade en laserman som härjade fritt och vi hade en skinnheadskultur i Sverige. Det som föddes ur detta var av en annan tid. Främlingsfientligheten i dag existerar i en helt annan kontext. Frågan är också om det enbart handlade om invandrarfientliga grupper då det kom till SD:s bildande.

Jag har talat med sverigedemokrater som menar att vanligt folk från alla partier också var delaktiga i bildandet eftersom de såg vad som höll på att hända i deras hemtrakter. Detta skulle sex år senare – 1994 – också verifieras då rapgruppen The Latin Kings berättade om hur det såg ut i de närmast okända förorterna. Oron var inte obefogad. Det fanns en rädsla för framtiden. Om dessa människor från allehanda partier verkligen var med i SD:s bildande har jag dock inga bevis för.

Om vi låter de verksamma inom partiet definiera det så är frågan hur stor del av dem som begått handlingar och/eller yttranden som kan införlivas inom nationalsocialism, och finns det säkerställd data på det som kan ställas utom tvivel för upplevelser eller tolkningar? Dagens Nyheter presenterade nyligen en lista på 45 händelser som löper över tre år där SD-anknutna personer hade begått olika handlingar med rasistisk eller nazistisk koppling.

Om varje händelse motsvaras av en person motsvarar det två procent av SDs totala partiarbetare. Flera av dem har fått lämna sina poster och av de 45 händelserna var inte alla personer som togs upp i dessa händelser politiskt aktiva inom SD. 98 procent, drygt 2 000 personer, av SD:s 2 095 politiker i riksdag, Europaparlament, kommunfullmäktige och landstingsfullmäktige, verkar alltså ha skött sig de senaste tre åren.

Jag har flera gånger studerat SD:s partiprogram och jag hittar bitvis ganska tuffa krav på migranter och jag hittar en restriktiv flyktingpolitik. SD beskriver sig som ett socialkonservativt parti. Det innebär att man bland annat söker bevara den svenska kulturen vilket jag antar menas ett Sverige före invandringen. Av detta följer en mindre acceptans för annat kulturellt inflytande, vilket kan uppfattas eller beskrivas som rasism eftersom det kan bli en naturlig effekt av kulturell konservatism. Om det är rasism eller inte är en fråga vi kan debattera. Men jag hittar inte den nationalsocialism som utövades i Tyskland på 30-talet. Förespråkare för ett nationalsocialistiskt SD menar att det går att läsa mellan raderna och ”vänta bara…” men i all ödmjukhet: det måste ändå kallas för spekulation?

Att sätta 20 procent av svenska folket som anhängare av en nationalsocialism enligt definitionen ovan vill jag kalla direkt befängd. Till sist så agerar SD som parti i dag på ett sätt som jag inte kan införliva i nationalsocialismens grunder och förlängning.

Läs även: Gudmundson: M lämnar återvandringen åt SD

För att göra upp med det bruna epitetet en gång för alla måste vi alltså hitta vad ett parti definieras kring och också vara konsekventa i det. Att definiera enskilda handlingar inom partiet är en yvig metod, även om det kan säga något om partiet. Väljare kan knappast hållas ansvariga för sitt partis agerande. Rötterna kan inte betinga partiet som sådant eftersom ett parti ständigt är i rörelse. Gamla rötter kan kapas och nya rötter kan få fäste. Hur partiet agerar i dagsläget och vad de säger sig vilja utföra enligt sitt partiprogram borde vara den grund vi utgår från.

Beroende på vad vi väljer för utgångspunkt för vår definition så kommer utfallet för SD att falla olika. Jag tror inte Åkesson är beredd att klassa SD som ett nationalsocialistiskt parti och han gör då klokt i att backa från rötterna. Detta kommer troligen att blotta den spricka jag påtalade och få SD instabilt. På så sätt sitter de i en rejäl fälla och kanske är det svaret på varför detta inte sker.

Den vitbok de försökt få till stånd, men inte lyckas med, beroende på akademikers ovilja att förknippas med SD på grund av rädsla för repressalier (SvD 24/10) beskriver tyvärr ett annat läge i Sverige som är ytterst bekymmersamt, förutsatt att detta är sant. Jag föreslår då att SD går till internationella akademiker som inte har något att förlora på detta arbete så att vitboken äntligen kan komma till stånd. Varför så inte skett är intressant.

Till dess är den bruna definitionen enbart en personlig identifiering och ingen sanning eftersom vi inte enas kring hur vi definierar ett parti. Därmed inte sagt att SD kan hysa inställningar som vi kan ha kraftigt delade meningar om.

Därav väljer jag som libertarian – inte sverigedemokrat nota bene – att varje parti ska ha rätt att definiera sin egen färg. Då det kommer till högerblocket är min benämning blågul efter deras egenhändigt valda partifärger. Men är färg verkligen det vi bör debattera då vi har andra problem som återvändande terrorister som släpps ut i samhället? Det är väl ändå att göra debatten lite skev?

―

Niklas Gerholm är debattör och driver detnyaparadigmet.com

Vill du publicera dig på Bulletin Debatt? Skicka debattartikel till debatt@bulletin.nu