Debatt: Drevet gällande polishämtning av barn behöver förklaras

Det har varit ett stort sociala mediedrev kring bilderna på ett barn som hämtas av polis vid en överflyttning från en tidigare vårdnadshavare till den andra föräldern. Bilderna är starka. Ett barn som skriker och inte vill följa med polis och socialtjänst väcker självklart känslor. Men några sekunder på film berättar inte hela historien.

I det aktuella fallet hade vårdnadstvisten pågått i fem år. Domstolen hade beslutat att barnet skulle flytta till den andra föräldern. Trots upprepade försök hade det inte gått att få till ett fungerande överlämnande. Enligt domstolens bedömning hade barnet också påverkats av de vuxnas agerande. Det var alltså inte början på en konflikt – utan slutpunkten på en konflikt som pågått under lång tid.

Men barnets reaktion?

Självklart ska den tas på allvar. Men ett barns skrik i själva verkställigheten kan inte ensamt avgöra vad som är barnets bästa. Vi måste också fråga: Vad har barnet fått höra? Vilka förväntningar har skapats? Har barnet hamnat i en lojalitetskonflikt? Och vad händer om ett domstolsbeslut inte verkställs därför att barnet protesterar i stunden?

Våldsuppgifter förändrar perspektivet

I domstolsprocessen framkom uppgifter om att barnet utsatts för fysiskt våld av sin styvpappa. Domstolen bedömde honom som en risk för barnet. Både barnet och dess syster lämnade samstämmiga uppgifter om våldet. Samhället måste kunna skydda barn, samtidigt som varje ingripande ska ske med största möjliga hänsyn till barnet.

Vad kunde ha gjorts tidigare?

Det är kanske den viktigaste frågan.Om ett barn till slut behöver hämtas med polis efter flera års konflikt måste vi fråga vad samhället kunde ha gjort tidigare.

Hur kunde övergången ha förberetts bättre? Vilket stöd fick föräldrarna? Vad gjordes när tidigare överlämningar inte fungerade? Och vilka åtgärder kunde ha vidtagits innan situationen gick så långt? Det är mer konstruktivt än att enbart rikta kritik mot de poliser som till slut fick utföra uppdraget. Och något som erfarna socionomer borde bidra med i debatten.

Filmen är inte hela berättelsen

Att filma och sprida bilder på ett utsatt barn innebär också en risk för barnets integritet. Filmen har använts i debatten om ”tvångsumgänge”, trots att den aktuella händelsen inte handlade om ett vanligt umgänge. Det handlade om en permanent överflyttning av barnets boende efter ett domstolsbeslut.

Det är en viktig skillnad.

Barnets skrik är verkligt. Barnets rädsla ska tas på allvar.

Men också hela barnets historia måste få finnas med.

Den viktigaste frågan är därför inte bara:

”Varför hämtades barnet av polisen?”

Utan:

”Vad gjorde att situationen över huvud taget behövde gå så långt?”

Anders Karlsson
Föräldrastödsbyrån