I årtionden har Sverigedemokrater och deras företrädare varit lovligt byte. De har kallats rasister, fascister, nazister och allt däremellan. Historiska paralleller har staplats på varandra, de grövsta epiteten har normaliserats och avhumaniseringen har blivit en del av det politiska samtalet. När måltavlan varit Sverigedemokrater har det ofta betraktats som legitim opinionsbildning snarare än ett problem.

Bland de mest tongivande aktörerna i den här utvecklingen finns Anders Lindberg. I sin roll som politisk chefredaktör har han under många år inte bara kommenterat politiken, han har varit en av dess mest offensiva opinionsbildare. Hans texter har ofta präglats av en retorik där Sverigedemokrater inte bara beskrivits som politiska motståndare, utan som ett existentiellt hot mot landet. När motståndare konsekvent förses med de grövsta historiska associationerna är det knappast förvånande att debattklimatet hårdnar.

Det blir därför svårt att ta de återkommande uppmaningarna om “sans och balans” på allvar när de kommer från samma håll som under åratal bidragit till att normalisera en demoniserande retorik. Att först hälla bensin på brasan och därefter ställa sig bredvid med brandsläckaren är inte ett uttryck för ansvarstagande, det är ett försök att skriva om den egna historien.

Anders Lindberg har naturligtvis all rätt att bedriva opinionsjournalistik. Men då får han också tåla att bli bedömd utifrån sitt eget facit. Den som under lång tid gjort sig känd för att använda de hårdaste tänkbara beskrivningarna av sina politiska motståndare har begränsad trovärdighet när han plötsligt vill agera överdomare i frågor om tonläge och politisk anständighet.

Det som sker nu är dessutom ingen isolerad händelse. Valrörelsen närmar sig och oppositionens välbekanta mönster går åter att känna igen. Fokus flyttas från sakpolitik till moralisk indignation. Mediedramaturgin är densamma som tidigare: skapa drev, sätt agendan och tvinga politiska motståndare till försvar. Den politiska kalkylen är lika genomskinlig som den är förutsägbar.

För den som tvivlar räcker det att blicka bakåt. Den 19 april 2007 sade dåvarande Vänsterpartiets ledare Lars Ohly följande om Jimmie Åkesson:

“Det är en Quisling vi ser här, det är en medlöpare, en förrädare, som skulle gå fascisters ärenden om de fick möjligheten.”

Det väckte lite kritik. Men det utlöste inte detta mediedrev som nu pågår på långa vägar, krav på avgångar eller en samfälld politisk mobilisering. Det säger något om hur olika reglerna har tillämpats beroende på vem som står i skottlinjen.

Det är just denna dubbla måttstock som allt fler svenskar har tröttnat på. Samma ord värderas olika beroende på partibok. Samma handling bedöms olika beroende på avsändare. Samma medier som kräver ansvar av sina politiska motståndare är ofta betydligt mer överseende när den egna sidan går över gränsen.

Om den offentliga debatten verkligen ska präglas av respekt måste reglerna gälla alla. Inte bara dem som råkar befinna sig på fel sida av det mediala etablissemanget.

Så bespara mig de högtidliga föreläsningarna om tonläge från människor som under lång tid själva bidragit till att göra svensk politik mer polariserad. Den dag samma principer tillämpas oavsett partifärg kan vi ha en trovärdig diskussion om det politiska samtalet. Fram till dess kommer många med rätta att uppfatta upprördheten som selektiv, och därmed mer politisk än principiell.

Det är inte hårda ord i sig som upprör etablissemanget. Det är vem som yttrar dem. När vänstern eller etablerade opinionsbildare använder de grövsta historiska liknelserna ursäktas det som en del av den politiska kampen. När en Sverigedemokrat gör ett kontroversiellt uttalande utmålas det i stället som ett hot mot demokratin. Den asymmetrin är inte bara uppenbar, den har blivit en del av det politiska systemet.

Svenska folket ser detta. De ser vilka som granskas hårdast, vilka som får tvivlets fördel och vilka som ständigt förväntas be om ursäkt. Därför biter inte längre den selektiva indignationen. Den har prövats i över ett decennium, och väljarna har gång på gång visat att de genomskådar den.

Lars Ört, debattör.