
Har Tidö-regeringen lyckats tämja Migrationsverkets aktivism? Eller är det helt enkelt så att myndighetsaktivisterna bara blivit slugare, och hittat bättre sätt att sabotera regeringens politik? Detta frågar sig Kristdemokraternas Max Simic.
Minns ni den gamla svenska filmen med Nils Poppe från 1948, Soldat Bom? Poppe som Bom retar gallfeber på sina överordnade genom att utföra alla order, även de absurda, till punkt och pricka. Filmen har i grunden ett antimilitäriskt och antiauktoritärt budskap. Den leker med det faktum att överordnade ofta har rätt dålig koll på vad de egentligen gör och därför kan blind orderlydnad vara till skada för dem själva.
Migrationsverkets generaldirektör Mikael Ribbenvik kallades till utskottsförhör i justitieutskottet i februari 2023 efter uppgifter om politisk aktivism inom myndigheten. Framför allt SD menade att myndigheten hade en kultur som tillät politisk aktivism och att ledningen varit för flat. I samma veva beslutade regeringen att inte förlänga Ribbenviks förordnande som generaldirektör för verket. SD har upprepade gånger framfört att det funnits en ”aktivistisk kultur” inom Migrationsverket och att tjänstemännen där motverkade Tidöavtalet. SD har även varit starkt kritiska mot hur Migrationsverket använt sitt tolkningsutrymme i svårbedömda fall.
SD krävde ett paradigmskifte inom Migrationsverket. Och de fick som de ville.
Generaldirektör har bytts ut, chefer har bytts ut och tjänstemän har omplacerats. Skärpta interna direktiv har gått ut. Idag beter sig Migrationsverket precis som SD önskade. Ingen beslutsfattare vågar längre göra rimlighetstolkningar, fylla ut luckor i lagen, använda internationell rätt och rättsliga grundprinciper som tolkningshjälp eller göra verkliga proportionalitetsbedömningar.
Resultatet av detta har blivit bland annat att barn fått utvisningsbeslut trots att föräldrarna har uppehållstillstånd, skötsamma arbetstagare tvingas lämna Sverige för att söka förlängning (fast det är få som kan få så lång ledighet) och andra orimligheter.
Migrationsverket motiverar besluten med att det saknas lag som möjliggör uppehållstillstånd i dessa fall och de gör endast en liten nödtorftig proportionalitetsbedömning genom att konstatera att inget hindrar familjerna att resa till hemlandet tillsammans med sina barn. Beviljat uppehållstillstånd i Sverige är inte detsamma som en skyldighet att vara här.
SE ÄVEN: Emanuel-fallet: Föräldrarna ”saknar inte möjlighet att återvända hem”
Är regeringen och SD glada över denna utvecklig? Jag har en känsla av att ingen är det. Utvecklingen har lett till politisk skada för Tidöpartierna trots att ingen, inte ens SD vill att barn ska utvisas ensamma.
När jag läser förarbetena till lagändringen kring spårbytet och beslutet att inte införa några övergångsregler har jag en stark känsla av att Forssell mer eller mindre räknat med att Migrationsverket, liksom tidigare, skulle se till att undvika de mest orimliga effekterna av en alltför hastigt utformad lagstiftning. Men de gjorde inte Migrationsverket, de har blivit soldaten Bom.
Jag vet faktiskt inte om Migrationsverkets nya attityd verkligen är uppriktig lojalitet med lagstiftaren eller en passiv protest precis som i den ovannämnda filmen. En sak har mitt yrkesliv som migrationsjurist lärt mig: Migration kan inte regleras genom kasuistisk lagstiftning. Vi kan inte ha en migrationslagstiftning som på mycket hög detaljnivå försöker förutse alla tänkbara scenarier. Detta skulle kräva mycket omfattande och komplexa lagar och otroligt stor administration.
Myndigheterna måste tillåtas att använda intelligens. Tjänstemän måste få tolka lagen självständigt och det måste finnas ett teleologiskt tolkningsutrymme inom migrationsrätten. Ur juridisk synvinkel finns det därför mycket i Migrationsverkets nya inställning som jag inte håller med om men det är en annan diskussion.
SE ÄVEN: Sparf: Emanuel-fallet – Denna ständiga ”orimlighet”
Jag antar att regeringen skulle kunna ge Migrationsverket nya signaler om att myndighetens Bom-beteende gått för långt.
Max Simic
Kristdemokraterna