Efter den tragiska händelsen i februari 1979 föll Iran i händerna på en vänster- och islamisk allians och detta ledde till att många av de framsteg som gjorts ungefär ett halvt sekel tidigare och under Pahlavis-eran, gick förlorade. Upproret utlöstes när en revolution som kallades den vita revolutionen, eller kungens och nationens revolution, erkände rättigheter som rösträtt, rätt att kandidera för parlamentet och även för ministeriet, rätten till skilsmässa för kvinnor och det implicita förbudet mot polygami för män.

Den religiösa ledningen, ledd av mullorna, ansåg att dessa lagar stred mot ”islams religion” och ”Allahs eviga, heliga och oföränderliga lagar”. Vänsterpolitiker i Iran vid den tiden, som fick order från Sovjetunionen, utnyttjade också chansen att slå till mot kärnan i det iranska politiska systemet. Kampen mot de nuvarande kvinnofientliga lagarna i Islamiska republiken Iran uppstod, och motståndskämparna fick betala med sina liv.

Fyrtiotvå år senare, den 22 april 2021, kom nyheter som förargade alla förkämpar för medborgerliga, mänskliga och kvinnors rättigheter: Islamiska republiken Iran blev med 43 av 54 röster medlem i FN:s kvinnokommission. Det här är inte ett skämt, det är som att låta en köttätare presidera över en grupp vegetarianer, eller att en drogmissbrukare utses till chef för Förbundet Mot Droger.

Frågan som uppstår här i ett nyfiket sinne är varför Islamiska republiken Iran inte skulle kunna spela en roll på internationell nivå? Svaret är: i en teokratisk regim mäts allt på en shariaskala. Hur kan en regim som ignorerar hälften av medborgarnas mest uppenbara rättigheter arbeta för att stärka kvinnans roll i samhället? För att klargöra frågan är det nödvändigt att titta på Islamiska republiken Irans lagar:

• I ingressen till konstitutionen för Islamiska republiken Iran sägs det att kvinnor har ”en allvarlig och hedervärd moderlig plikt i uppfostran av banbrytande människor”. Enkelt uttryckt är kvinnans roll i samhället begränsad till att föda och uppfostra barn.

• De olika principerna i konstitutionen talar om kvinnors rättigheter, som alla är bundna av ”iakttagelse av sharia”, vilket innebär att kvinnor aldrig kan ha samma rättigheter som män.

• Ur medborgerligt och familjerättsligt perspektiv behöver kvinnor alltid få tillstånd från sin far eller farfar under tiden som ogift och från mannen från och med ingånget äktenskap. Tillståndet inkluderar till exempel rätten att studera, rätten att arbeta, rätten att gifta sig, rätten att ha ett pass och rätten att lämna Iran.

När det gäller arv ärver kvinnor alltid hälften av männen i samma klass, medan hustrun äger en åttondel av boet om den avlidne mannen har barn, och annars en fjärdedel, medan mannen under samma omständigheter ärver en fjärdedel om den avlidna kvinnan har barn och annars hälften av boet.

• I straffrätten har kvinnor inte lika rättigheter, och till exempel när det gäller blodspengar är män och kvinnor likvärdiga bara så länge beloppet är lika med en tredjedel av hela beloppet. Vid mer än en tredjedel får kvinnor hälften av hela beloppet. I skrivande stund är hela lösensumman cirka 21 000 dollar.

Antag nu att det är två fall som hörs i domstol, i det ena fallet dödas en kvinna och i det andra förstörs en mans vänstra testikel. Lösen för den mördade kvinnan kommer att vara cirka 10 000 dollar, medan lösen för mannens vänstra testikel kommer att vara cirka 14 000 dollar! Eller när det gäller vedergällning – oavsett det faktum att författaren starkt motsätter sig avrättande och vedergällning – om en man mördar en kvinna, kan inte vedergällning eller avrättning ske om inte förmyndarna betalar hälften av blodspengarna till mördaren!

När det gäller våldtäkt är det om möjligt ännu värre, och om en kvinna går till domstol för att göra anspråk på våldtäkt kommer hon att straffas för att hon erkände äktenskapsbrott, medan en äktenskapsbrytare, det vill säga en man, kan undgå straff genom att förneka det.

Slutligen är det nödvändigt att påminna om det stora antalet kvinnliga fångar som inte har begått något annat brott än att försvara sina rättigheter, bara har protesterat mot brott mot sina rättigheter, och har ställts inför anklagelser som att agera mot nationell säkerhet eller främja korruption och prostitution genom propaganda mot hijab. Eller till och med mammor som har skickats till fängelse bara för att de bevakade situationen för sina fängslade eller dödade barn, som i fallen Monireh Arabshahi, Nahid Shirbisheh och Shahnaz Akmali.

Med tanke på allt som nämnts här ovan har Islamiska republiken Irans medlemskap i UN Women varit föremål för kraftiga invändningar och har med rätta framkallat protester från organisationen Human Rights Watch. Representanter för 43 länder som har stöttat inträdet har tydligt blundat för kvinnors ställning i Islamiska republiken Iran och bidragit till fortsatt systematisk diskriminering av iranska kvinnor.

Läs även: DEBATT: ”MP:s plan att ta hem svenska IS-terrorister måste stoppas”

Karl Mattias Bergsten, f.d. advokat i Iran