Det talas ofta i svensk offentlighet om vikten av representation.

Vi får ständigt höra att kvinnor, minoriteter och människor med olika bakgrund måste få ta plats i maktens rum.

Men det verkar bara gälla så länge dessa personer tycker ”rätt”.

Ett tydligt exempel är hur svenska journalister, särskilt public service, har behandlat det brittiska konservativa partiet Tories och dess relativt nya ledare Kemi Badenoch.

Här har vi alltså en svart kvinna med invandrarbakgrund som leder ett av Europas största konservativa partier.

Hon är frispråkig, ideologiskt tydlig och vågar öppet tala om problem som många andra politiker duckar för, nämligen antisemitism inom vänstern och den gröna vänsterrörelsen, radikalisering samt antisemitism inom propalestinska- och islamistiska miljöer.

Normalt sett borde svensk media vara fascinerad.

Om representation verkligen vore det centrala borde ju detta vara drömpersonen för diverse svenska redaktioner.

En kvinna som är svart, har invandrarbakgrund och som är partiledare i en stor västerländsk demokrati och dessutom premiärministerkandidat.

Men nästan ingen rapportering sker.

Varför?

Min teori är enkel.

Kemi Badenoch passar inte in i den berättelse svensk media helst vill förmedla.

Hon förstör den förenklade världsbild där minoriteter automatiskt förväntas stå till vänster, vara identitetspolitiska och inta ”rätt” hållning i frågor som Israel och migration.

När en svart kvinna istället är konservativ, marknadsliberal och dessutom tydligt pro-israelisk uppstår ett problem för svenska medieredaktioner och public service-bolag.

Hon blir då nämligen svår att använda som symbol i det vanliga mediala narrativet.

Det är svårt att inte jämföra med hur andra politiker behandlas.

Hade Storbritannien fått en svart kvinnlig ledare för Labour Party som talade om strukturell rasism, klimatkamp och vikten av propalestinsk aktivism hade svenska kulturredaktioner sannolikt producerat långa personporträtt, hyllningar och analyser.

Men när en svart kvinna istället kritiserar vänstern och försvarar Israel blir det märkligt tyst.

Särskilt tydligt blir detta i frågan om antisemitism.

Under senare år har Europa sett en kraftig ökning av antisemitism, inte minst efter terrorattacken mot Israel den 7 oktober 2023.

Judar i europeiska storstäder har vittnat om ökad rädsla, hot och trakasserier.

Samtidigt har stora delar av vänstern haft enorma problem med att dra gränsen mellan legitim kritik av israelisk politik och ren antisemitism- och rasistisk antisionism.

När Kemi Badenoch tar upp detta gör hon något som tyvärr alltför många europeiska politiker undviker, nämligen att hon vågar säga sådant som är obekvämt för den så kallade progressiva vänstersidan.

Och kanske är det just därför hon inte får utrymme här.

När det gäller Sveriges Television och Sveriges Radio så ska dessa två spegla hela det demokratiska samtalet, inte bara de röster som passar in i svenska redaktioners ideologiska självbild.

När vissa internationella politiker konsekvent tonas ned medan andra lyfts fram skickar det en tydlig signal om vilka perspektiv som anses acceptabla.

Det handlar inte om att okritiskt hylla Kemi Badenoch eller brittisk konservatism.

Det handlar om journalistisk konsekvens.

Om svensk media verkligen bryr sig om mångfald borde den också kunna hantera mångfald av åsikter.

Kanske är tystnaden kring Kemi Badenoch egentligen ett tecken på något mycket enklare, nämligen att svensk vänster och public service inte litar tillräckligt på sina egna argument för att våga släppa fram hennes.

Axel Otterberg

Statsvetare och debattör