I gårdagens SVT-program 30 minuter grillade programledaren Anders Holmberg Sveriges EU-minister Jessica Rosencrantz i frågan om EU är en svag internationell spelare. Holmberg tog bland annat upp Sveriges arbete för att EU ska straffa Israel med frysta handelsavtal, och om det skulle göra någon skillnad för Israels agerande gällande den humanitära krisen i Gaza.

Rosencrantz menade att ett frysande av handelsavtal tillsammans med andra åtgärder skulle få effekt om Sverige kunde övertyga majoriteten av EU:s 27 medlemmar om att det är rätt väg att gå. Snarare kan man nog konstatera att Israel inte bryr sig det ringaste om att frysta avtal skulle innebära att Israel får betala något högre tullar vid export till EU.

Vad Rosencrantz egentligen sade mellan raderna var nog snarast att hela debatten om frysta handelsavtal är ett politiskt spel för gallerierna och snarare syftar till att EU:s länder ska få klappa sig själva på axeln och uttrycka sitt missnöje med Israels krigföring i Gaza, snarare än en åtgärd som ska ge verklig effekt.

I programmet menade Rosencrantz också att det var viktigt att inte bara sätta press på Israel utan även på Hamas för frisläppandet av gisslan. Men precis som alla andra som pratar om press på Hamas nämnde Rosencrantz inte med ett enda ord hur den pressen skulle formuleras eller effektiviseras – förmodligen beroende på att dessa politiker inte har en susning om vilka verktyg man skulle kunna använda för att ens uppmärksammas av Hamas.

Som ett tecken på ett svagt EU framförde Holmberg också EU:s eftergifter i tullkriget med USA som slutade(?) med 15-procentiga tullar för EU:s varor till USA och nollprocentiga tullar för USA:s varor till EU. Dock ville Rosencrantz inte erkänna EU:s svaghet i förhandlingarna utan kontrade med att det var det bästa avtalet EU kunde förhandla fram.

I programmet tog Holmberg lite kort upp EU:s agerande gentemot Rysslands nu 3,5 år långa invasionskrig mot Ukraina. Mot bakgrund av att EU sedan krigsutbrottet har godkänt hela 18 sanktionspaket utan synliga effekter på kriget, torde man kunna se på EU som en bevisat svag internationell aktör.

Under flera år har EU talat sig varmt för strypandet av inköp av den olja och gas som finansierar Rysslands anfallskrig och kritiserat den ryska skuggflottan som kringgår EU:s sanktioner. Än idag – efter 3,5 år – finns det fortfarande medlemsstater i EU som köper olja och gas från Ryssland. Detta faktum är ett tydligt tecken på ett svagt och ej enigt EU. Trots hela 18 sanktionspaket så har åtgärderna ännu inte
sänkt Rysslands ekonomi.

Återigen känns EU:s politik och stora ord om sanktioner mest som ett spel för de politiska gallerierna. Hade EU varit en stark internationell aktör så hade man direkt vid Rysslands invasion av Ukraina satt hårt mot hårt och omgående infört samtliga dessa 18 sanktionspaket som det första och gjort en överenskommelse med samtliga 27 medlemsländer att inte handla en droppe olja eller gas från Ryssland.

Givetvis hade ett sådant ställningstagande krävt att samtliga EU:s medlemsstater ställt upp och hjälpt varandra med export och tillgång av den olja och gas som flera länder varit beroende av Ryssland för. Det agerandet hade sänt ett tydligt besked till Ryssland och Putin att EU är en internationell spelare att räkna med även när gemensamma beslut måste tas av 27 olika länder.

Leif Kullberg