I en debattartikel den 22 september anför Magnus Lagerkvist att antalet kommuner måste minska och effektiviteten öka. Staten finansierar idag 40% av kommunsektorn och andelen kommer enligt Lagerkvist att öka till 50%, om ingen effektivisering genom sammanläggning av kommuner sker. Detta är enligt min uppfattning feltänkt. Det är inte antalet kommuner som är problemet, det är antalet uppgifter som staten har skyfflat över på kommunerna som är problemet!

Staten har sedan länge alltmer bortsett från innehållet och andemeningen i 1974 års Regeringsform om den kommunala självstyrelsen. I stället har staten mer och mer kommit att betrakta kommunerna som lokala myndigheter med ett allt större antal uppdrag att utföra.

Det viktigaste senaste exemplet är Anvisningslagen som innebär att alla kommuner blev skyldiga att efter anvisning ta emot nyanlända för bosättning. Lagen innebär i praktiken även en skyldighet för kommunerna att anordna utbildning för de nyanländas barn, omsorg om nyanlända äldre och handikappade samt inte minst försörjning av alla som inte kan förtjäna sitt uppehälle själva genom arbete.

Ett annat problem med Lagerkvists artikel är att han uppenbarligen har glömt bort devisen ”servicebusiness is local business”. All kommunal verksamhet är i huvudsak service. Hur den skulle kunna bli effektivare och mindre kostsam genom sammanläggning och centralisering undgår Lagerkvist klokt nog att försöka förklara.

Det är mycket enkelt att visa hur tidigare centraliseringar skapar nya hierarkier, mer behov av planering och samordning, etcetera. Kort sagt mer administration och ”byråkrati” i ordets sämsta bemärkelse.

National- och kommunekonomen Hans Jensevik har i ett antal föredrag även pekat på hur kommunernas ekonomi har centraliserats och negativt påverkats av det statsbidragssystem för kommunerna som riksdagen beslöt om på 90-talet. Det saknas helt enkelt möjligheter för kommunerna att planera sin verksamhet långsiktigt, eftersom kommunerna numera inte tillåts fondera pengar.

Varför skall en kommun bidra med vägbyggen eller annan kommunal service till företag och företagare som vill investera i kommunen, när kommunen inte får egennytta av sin medverkan till investeringen utan tvingas dela den med rikets övriga 289 kommuner? Den svenska 90-talskrisen medförde nämligen även att staten konstruerade en för alla kommuner gemensam skattebas av de tidigare 290 kommunala skattebaserna. Det betyder att kommuner med rika innevånare och kommuner med fattiga innevånare får samma skattebas för sin beskattning.

Vidare kommunaliserade staten skolan men behöll pengarna! I det tidigare systemet betalade staten lönerna för alla lärare. Nej, för att travestera August Blanches teaterdirektör i ”Ett resande teatersällskap”: ”det skall tusan vara (inte teaterdirektör utan) kommunalpolitiker” i dagens Sverige! Inga möjligheter att med egna initiativ öka intäkterna och ständigt ökande utgifter genom statliga ålägganden. Att en sammanläggning av kommuner med åtföljande ytterligare centralisering skulle kunna vara lösningen på kommunsektorns problem får Lagerkvist förklara närmare!

Stig Fölhammar

före detta stats- och EU-anställd, konsult och egenföretagare

Redaktörens anmärkning: På grund av ordninarie debattredaktörs semester har denna text blivit liggande allt för länge. Det är mitt fel och ingen annans.

Dan Korn

chefredaktör