Statsbidragen till kommunerna till uppgick 2022 till 286 miljarder kronor, nästan 25 procent av statsbudgeten. Nu kräver kommunerna ytterligare 40 miljarder samt att statsbidragen inflationssäkras. Det innebär att statsskatten finansierar kommunerna till över 40 procent och snart kan komma finansiera dem till över 50 procent. Räknar man med att del av skatteunderlaget är statliga pensionsfonder blir siffran ännu högre.

Läs även: Ahmed: Medietystnaden om det muslimska hatet mot hbtq-personer

Särskilt upprörande är att landets två största städer efter Stockholm, Malmö och Göteborg, får statsbidrag. De klarar sig inte själva. Vidare har alla partier mängder av betalda politiker i kommuner och regioner varav många är ombud på partiernas högsta beslutande organ – partikongresserna. Därför blir det inga nödvändiga kommunreformer som är nödvändiga. Den svenska ekonomin kommer till slut att krossas under bidragens tyngd.

Mediankommunen har idag 15 262 innevånare. 72 procent av Sveriges kommuner har färre än 30 000 innevånare. Varje kommen har en kommunstyrelse, kommunalråd, chefer och administration för de olika förvaltningarna samt operativ personal. Jordbruket, skogsbruket, våra industrier har konsoliderats för att göra verksamheterna mer effektiva. Kommunerna står däremot och stampar. Nu har både M- och S-märkta kommunalråd/kommunstyrelsers ordföranden ”krävt” att få mer pengar och att till och med att pengarna skall vara inflationssäkrade.

Antalet kommuner måste minskas till cirka 85 så att innevånarantalet blir minst 100 000. Det innebär att det blir ett ledningskontor i stället för tre, fyra, fem eller ännu fler. Det blir färre ledande befattningar och det möjliggör rekryteringar av en betydligt bättre kompetens än vad vi har idag, vilket effektiviserar verksamheten. Det betyder inte att den kommunala servicen går ner, den kommer man naturligtvis kunna ha kvar lokalt. Vidare får man fler anställda under en hatt inom socialtjänsten, vägförvaltningen och så vidare. Man kan utnyttja personalen effektivare då man kan flytta personal inom ett större förvaltningsområde till de platser där resurserna behövs bäst.

Läs även: Brinkemo: Det mentala utanförskapets främlingar i Sverige

Låt oss ta ett exempel. Västernorrland som har sex kommuner. Här kan man slå ihop Sundsvall, Timrå och Ånge och få en kommun med 126 337 invånare. Vidare om man slår ihop Härnösand, Kramfors, Sollefteå och Örnsköldsvik får man en kommun med 116 879 invånare. Man kan då i dessa två kommuner planera för de olika delarna av kommunen och ha en koordinerad plan för helheten med betydligt större effektivitet.

Hittills har man mest bråkat inbördes mellan de olika kommunerna. Eller som en tidigare kommundirektör i Härnösand – kommunens högst opolitiska tjänsteman – berättade för mig:

Vid mitt första sammanträde med kommunstyrelsen sa kommunstyrelsens ordförande till mig. Du skall ha klart för dig en sak. Sundsvalls kommun är vår största fiende! Detta skapar knappast någon rörelse framåt. Ett tidigare kommunalråd (S) i Bergs kommun i Jämtland sa för länge sedan att ”vi måste slå ihop alla kommuner i Jämtland det här går inte längre.”

Tystnad och utfrysning så hon fick avgå.

Kommunerna kommer inte att ta några initiativ, vilket kommer förstärka utflyttningen i många kommuner. Det finns bara ett sätt. Riksdagen måste ta ett beslut att skära ner bidraget till kommunerna med en femtedel per år så att det är helt avskaffat efter fem år. Då tvingas kommunerna att göra något. Nästa steg är att grundlagsstifta om att kommunalskatten får vara högst 25 procent – med sjukvården förstatligad och regionerna helst avskaffade.

Läs även: Edwardsson: Mentala kortslutningar i politiken hotar demokratin

Magnus Lagerkvist

CEO & Founder Lagerkvist & Partners