USA:s attack mot Irans kärnanläggningar har väckt nytt liv i en gammal fråga: kan man åberopa internationell rätt för att skydda ett land som i praktiken struntar i densamma? Bulletins ledarskribent Mats Skogkär undrar om folkrätten håller på att bli ”för självmordsbenägen” när den i praktiken skyddar regimer som utgör ett hot mot internationell fred och säkerhet.

Enligt FN-stadgan är våldsanvändning mellan stater förbjuden, utom i självförsvar eller efter mandat från FN:s säkerhetsråd. USA har inte haft något mandat, och Iran har inte angripit USA direkt. Men argumentet från vissa i väst är att Irans kärntekniska program utgör ett överhängande hot, och att ett angrepp därför är en form av utvidgat självförsvar. Denna tolkning är kontroversiell, men inte ny: den användes av Israel när man slog till mot Iraks Osirak-reaktor år 1981.

Det Skogkär belyser är dock inte bara en juridisk teknikalitet, utan en existentiell princip: Om folkrätten behandlar demokratier och terrorstater som moraliskt likvärdiga aktörer, då riskerar den att förlora sitt värde. En rättsordning som gör det omöjligt att ingripa mot växande hot tills det är för sent, blir inte ett skydd för fred – utan ett hinder för den.

Iran är ett land som systematiskt bryter mot internationell rätt. Man hotar att utplåna Israel, finansierar terrorgrupper, förtrycker sin egen befolkning och mörkar sina kärntekniska ambitioner. När ett sådant land gömmer sig bakom folkrättens skydd, uppstår ett moraliskt dilemma: Har man rätt till skydd från ett rättssystem man själv föraktar?

Detta handlar i grunden om vilket synsätt som ska styra världspolitiken. Den legalistiska skolan menar att regler är absoluta, även när de missbrukas av ondskefulla regimer. Den realistiska hållningen anser att lagar inte får bli skyddsmurar för diktaturer, utan måste tolkas i sitt sammanhang – med proportionalitet, syfte och moral i åtanke.

I en perfekt värld vore folkrätten blind och neutral. Men i verkligheten används neutraliteten som sköld av de mest aggressiva aktörerna. Då måste vi fråga oss: vad är värst – att tillfälligt tänja på principer, eller att passivt se på när de utnyttjas till vår egen undergång?

USA:s attack kan kritiseras. Men att fördöma den utan att samtidigt fördöma Irans brottsliga beteende – det är att använda folkrätten som ett asymmetriskt vapen. Det är inte rättvisa. Det är självskada.

För att folkrätten ska bevara sin legitimitet, måste den uppfattas som moraliskt rimlig. Den får inte bli ett verktyg för att skydda de mäktiga från konsekvenser, oavsett om de sitter i Washington eller Teheran. Men den får heller inte bli ett hinder för att ingripa mot tydliga hot.

En lag utan urskillning är en lag utan kompass. Och en rättsordning som gör det omöjligt att förebygga katastrofer, för att den hellre offrar verkligheten än principerna, är inte längre ett skydd för fred. Den är en vägvisare mot förintelse.

Paul Holmgren

Civilingenjör och samhällsdebattör