Folkrätten är bara en ursäkt för stater att göra vad de vill – eller snarare att inte göra vad de ändå inte vill göra. Internationell lag bör inte stötta tyrannerna, skriver Michael Merdoyo från MED.
Det sägs att folkrätten finns för att skydda människor från övergrepp. Men vad händer när den i praktiken skyddar dem som begår övergreppen? Fallet Venezuela visar att vi lever med ett farligt strukturellt misslyckande.
Nicolás Maduro har i över ett decennium styrt Venezuela med våld, tortyr, kidnappningar, politisk förföljelse och massfattigdom som verktyg. FN, HRW och Amnesty har dokumenterat hundratals fall av tortyr och systematiska övergrepp. Miljontals har tvingats fly. Tusentals politiska fångar har tystats. Få länder i modern tid illustrerar lika tydligt en stat som vänt sitt våldsmaskineri mot sitt eget folk.
Ändå hade Maduro fram till den dag han greps ett skydd som få vanliga brottslingar ens kan drömma om: folkrätten.
Diktatorer åtnjuter ett skydd deras offer saknar. Som sittande statschef omfattades Maduro av:
- Internationell immunitet
- Principen om staters suveränitet
- En ordning som förbjuder ingripanden utan regimens godkännande
Medan medborgare torterades i fängelsehålor rådde jurister världen över att det internationella samfundet inte ”fick” agera. Maduro kunde bryta mot mänskliga rättigheter, men världen fick inte bryta mot de rättigheter som skyddade honom.
Det är ett moraliskt och juridiskt orimligt tillstånd. Det betyder inte att suveränitet saknar värde – tvärtom är den ett av få skydd små stater har mot stormakters godtycke.
När rätten förvandlas till en sköld för förtryck
FN:s princip om Responsibility to Protect (R2P) bygger på en enkel idé:
Ett land som inte skyddar sin befolkning – eller själv angriper den – förlorar sitt rättsliga skydd. Men denna princip har sedan 2005 mest varit en hyllvärmare. När den behövts i Syrien, Myanmar, Sudan, Venezuela och andra länder har världens regeringar gömt sig bakom juridiska detaljer.
Följden?
Folkrätten, som den är idag, skapades efter andra världskriget för att hindra tyranni. Meen den har ofta låsts fast av sin egen byråkrati och blivit en paraplyorganisation för just de ledare den är avsedd att stoppa. Och ändå: ingen vill tillbaka till en tid då mäktiga länder invaderade svagare efter eget tycke och smak. Men mellan passivitet och imperialism måste det finnas en väg.
Frågan vi måste våga ställa är: Vad gör vi när
- Lagen skyddar den som bryter mot lagen,
- Suveränitet blir ett alibi för tortyr,
- Och internationella principer betyder mer för statsledare än för medborgare?
Det är inte en extrem fråga. Lagen motverkar sitt eget syfte. Det är kärndilemmat i vår tid. Fallet Venezuela visar att vi nu måste välja vad folkrätten ska vara: ett skydd för stater – eller ett skydd för människor.
Folkrätten måste moderniseras
Folkrätten får inte avskaffas eller ignoreras. Den måste utvecklas. Det behövs tre förändringar:
- Suveränitet måste vara villkorad. Ldare som medvetet angriper sin befolkning ska kunna förlora sitt immunitetsskydd.
- R2P måste operationaliseras. Inte som en teori – utan som en verklig skyldighet för stater.
- Folkets legitimitet måste väga tyngre än regimens kontroll. När folket väljer förändring, får inte diktatorn vinna genom våld.
Världen borde dra lärdom av Venezuela. Maduro föll inte för att folkrätten fungerade – utan för att den tillfälligt sattes ur spel. Det är ett obekvämt faktum, men också en väckarklocka.
SE ÄVEN: Holmgren: Venezuela – Folkrätten skyddar makten, inte folket
Om folkrätten ska förbli relevant kan den inte fortsätta skydda tyranner på bekostnad av deras offer. Demokratier världen över måste våga erkänna att det nuvarande systemet är otillräckligt, och att tystnaden och passiviteten skapar fler Maduros än den förhindrar.
Folkrätten måste återgå till där den var tänkt att börja – med människan, inte med makten.
Michael Merdoyo
Medlem i Medborgerlig samling
