Det som nu utspelas kring Venezuela blottlägger en obekväm sanning: folkrätten är inte konstruerad för att skydda folk mot regimer, utan för att skydda regimer mot varandra. När en diktator förlorar ett val, bevisligen fuskar och ändå vägrar lämna makten, uppstår ett tomrum – juridiskt, politiskt och moraliskt. Det är i detta tomrum USA nu agerar.

Ingen seriös aktör i väst hävdar längre att Nicolás Maduro är Venezuelas legitime president. Valfusket är dokumenterat, erkänt och i praktiken oomtvistat. Ändå fortsätter han att styra genom våld, lojal militär och stöd från andra auktoritära stater. Enligt strikt FN-folkrätt räcker detta ofta för att betraktas som ”regering”, eftersom han utövar faktisk kontroll. Det är här problemet börjar.

SE ÄVEN: Sandström: Stater tar för sig eller går under

Folkrätten kräver i normalfallet FN-mandat eller självförsvar för att rättfärdiga ingripanden. Men FN-systemet är blockerat. Säkerhetsrådet fungerar inte när Ryssland och Kina systematiskt skyddar likasinnade regimer. Resultatet är att folket lämnas utan rättsligt skydd, samtidigt som diktatorn åtnjuter juridisk immunitet. Det är inte rättsstat. Det är formalism.

USA lutar sig därför inte mot en ren FN-logik, utan mot en bredare legitimering. Dels erkänner man inte Maduro som statschef. Dels betraktar man Venezuela som en stat som upphört att uppfylla sina grundläggande skyldigheter – inte bara gentemot sitt eget folk, utan även internationellt. När en regim systematiskt samarbetar med kriminella nätverk, tillåter narkotikasmuggling i industriell skala och bidrar till massdöd utanför sina gränser, suddas gränsen mellan stat, kartell och fientlig aktör ut.

Detta är ingen klassisk krigssituation. Inga divisioner möts på slagfält. Men krig är inte längre vad det var 1945. I dag kan ett land destabilisera ett annat genom proxyaktörer, kriminalitet, cyberangrepp eller ekonomiskt våld. Folkrätten har delvis erkänt detta – men utan att fullt ut dra konsekvenserna.

USA:s argument är därför inte att man följer folkrätten till punkt och pricka, utan att folkrätten inte längre räcker. Man agerar i gråzonen mellan juridik och verklighet, mellan regelverk och ansvar. Det är också därför ingen i praktiken kan bestraffa USA. Inte för att landet står över lagen i teorin, utan för att det internationella systemet saknar både vilja och verktyg att göra det.

Detta är djupt problematiskt. Men alternativet är inte neutralt. Alternativet är att acceptera att valfusk lönar sig, att våld ger legitimitet och att folkets vilja saknar betydelse så länge fel aktörer kontrollerar säkerhetsrådet.

Venezuela visar i slutänden något större än geopolitik. Det visar vad som händer när rätten skiljs från rättfärdigheten.
En folkrätt som inte erkänner folkets vilja, utan endast maktens faktum, upphör att vara ett skydd för de svaga. Den blir ett språk för de starka. Och när lagen inte längre står på folkets sida, då är det inte världen som bryter mot rätten – det är rätten som har lämnat världen.