Efter många års erfarenhet av myndighetskontakter framstår mötet med socialtjänsten som något väsensskilt.

Myndighetens uppdrag från staten – eller tydligare: från folket – definieras i ett uppdragsbrev. För socialtjänsten innebär detta att kommunerna ska tillhandahålla tjänster för sociala ärenden åt medborgarna. Med 290 kommuner av olika storlek, kapacitet och politisk inriktning blir detta en utmaning i flera av dem. Om man följer olika fall ser man att problemet inte är isolerat till små kommuner, och inte heller enbart till stora. Ett tydligt mönster framträder på systemfel.

Lagstiftningen är tydlig inom området. Tillsynen sköts av IVO, Inspektionen för vård och omsorg. En myndighet som lider av resursbrist, och fall efter fall blir uppmärksammade i media. Lokala politiker duckar med hänvisning till sekretess och att det handlar om enskilda ärenden. Socialtjänsten är en myndighet som i praktiken enbart hanterar enskilda ärenden, och sekretesslagstiftningen är stark – den är till för att skydda individen, precis som socialtjänsten ska göra. Hade socialtjänsten följt övrig lagstiftning lika väl som sekretesslagen hade en stor del av fallen aldrig inträffat.

Hur kan en myndighet uppenbart bli en förövare mot individen? Problemet handlar inte om lagstiftningen – för vissa kommuner fungerar den – och inte heller om tillsynen, som oftast behövs just där det inte fungerar. Det handlar om attityd och inställning – till barn, föräldrar och lagen.

SE ÄVEN: Allard om Elsa-fallet: ”Ansvariga borde få sparken”

Intresset för nya idéer är ofta begränsat. När man kontaktar olika socialtjänstkontor för att stötta föräldrar är tjänstemännen inte alltid intresserade av att lyssna på nya koncept. Inte ens när det uppenbart rör problem som påverkar förvaltningen är man öppen för förslag.

Detta utmärker socialtjänsten i jämförelse med många andra myndigheter, där dörren i regel står öppen för idéer och tankar från medborgarna.

En annan tydlig skillnad från kontor till kontor är till exempel hur man värderar barns biologiska anknytning. Om man skulle illustrera detta på en skala, värderar vissa kontor det till 10, medan andra skulle ligga på 2–3. I värsta fall 1.

Politiker som tillsatts av sina partier i nämnderna saknar ofta krav på utbildning och kompetens inom socialt arbete. De fattar beslut baserat på tjänstemännens förslag, som i praktiken redan utgör beslut eftersom politikerna i regel saknar insyn i ärendets detaljer och den rätta kunskapen för att kunna ifrågasätta handläggarens underlag.

Underlaget tas ofta fram med en bias. I en verksamhet där rätt eller fel först blir uppenbart när katastrofen inträffat, är det extra viktigt att arbeta med vetenskapliga metoder när det gäller utredningar och förslag till beslut.

Inom socialtjänsten kallas det “utredning” även om man endast har samtalat med en enskild person. I en annan verksamhet skulle samma dokumentation kallas mötesanteckningar.

I domstol vittnade nyligen en socionom och expert på våld i nära relationer att “alla hon träffar talar sanning”. Detta visar vilken inställning och attityd till rättssäkerhet som finns inom vissa delar av svensk socialtjänst.

LVU-kampanjen baserades på föräldrars upplevelser av att deras barn tvångsomhändertogs av svenska staten på lösa grunder. I fall efter fall visar det sig att beslut om tvångsomhändertaganden vilar på felaktiga, osakliga eller helt lagstridiga grunder.

SE ÄVEN: Ahmed: Ta tag i LVU-kampanjen, Kristersson!

Att Sverige därför satsar mångmiljonbelopp på att bygga “Sverige-bilden” med kommunikatörer, istället för att rensa upp inom den uppenbara myndighetsaktivism som råder bland socialsekreterare, och börja ställa krav på sina partikollegor i de kommunala nämnderna, är direkt problematiskt – särskilt innan man utvärderat om det är lämpligt att personer utan sakkunskap eller utbildning ska vara beslutsfattande inom statens mest ingripande lagstiftning gällande barn.

Den nya statliga offentliga utredningen gällande tvångsvård – som inte sällan visat sig vara skadlig för barnet – bekräftar att besluten idag ibland fattas godtyckligt. Barn har avlidit i samhällsvård. Skulle barnet ens varit där?

När en brand inträffar och någon avlider tillsätter staten en haverikommission. Det borde därför tillsättas en LVU-haverikommission. Generaldirektören på IVO kommer dessutom närmast från Haverikommissionen och borde kunna bistå staten i detta.

I regel avslutas utredningar och beslut med orden “barnets bästa” eller “det bedöms”, ofta utan motivering eller logisk förklaring.

Socialtjänsten har blivit ett habitat för personer som vill utöva makt utan att kunna ställas till svars.

SE ÄVEN: LVU föreslås byggas ut – fler kan omhändertas

Nu måste Sveriges politiker på riksnivå ta tag i problemet, då det påverkar viljan att ens våga kontakta socialtjänsten för utsatta personer.

Ingen är rädd för att ringa brandkåren när det brinner, eller polisen vid inbrott. Ingen borde heller behöva vara orolig för att kontakta socialtjänsten.

Anders Karlsson

Föräldrarättsbyrån – för fler närvarande föräldrar i barns liv