Den senaste tiden har påstådd rasism inom vården uppmärksammats i medier. Statsministern har efter reportage i DN uttalat att han är förbannad och socialminister Lena Hallengren initierar möten med kommuner, regioner och fackliga organisationer för att ta upp saken. Att bekämpa rasism där sådan verkligen förekommer är en sak, men att som Stefan Löfven direkt dra långtgående slutsatser om upplevd diskriminering inom vården är mindre omdömesgillt. Förklaringarna kan både vara betydligt mer komplexa och begripliga jämfört med hur de i förstone framstår.

Tendensen hos vissa opinionsbildare och medier att mana fram bilden av Sverige som främlingsfientligt – ett samhälle genomsyrat av rasism – bidrar heller inte till någon rimlig förståelse av EU:s mest generösa asylland, som välkomnat så många människor från hela världen.

Vad säger oss då egentligen att en patient på en akutmottagning vräker ur sig rasistiska tillmälen, vilket refereras i Dagens Nyheters reportage den 30 juli? Givetvis är detta bedrövligt och bör anmälas, och liknande attityder ges i andra exempel. Men att det finns människor med fördomar gör inte problemet strukturellt. I den mån arbetsgivare begår brott om de anpassar scheman och mottagningstider efter patienters måhända fördomsfulla önskemål bör det också prövas, men det är trots allt väsensskillnad på om patientgrupper skulle nekas vård beroende på etnisk bakgrund och att enstaka patienter visar förakt mot personal – där dessutom patientens vårdbehov och säkerhet måste prioriteras på ett i situationen pragmatiskt sätt.

Läs även: Åberg: Rasism är inte förklaringen på allt – eller ens särskilt mycket

När man tar del av försöken att belysa omfattning och karaktär på detta fenomen uppträder också en rad frågetecken. SVT Gävleborg svarade rakt ut till en tittare som undrade på Facebook, att man i deras undersökning endast har varit ute efter hur människor med utländsk bakgrund upplever sig diskriminerade – och Dagens Nyheter tycks ha gått på samma linje. Att invandrare och icke-vita personer själva kan hysa fördomar, visa förakt, motvilja eller ren rasism, både mot infödda svenskar och kanske inte minst mot andra minoritetsgrupper än den egna, tycks inte ha föresvävat reportrarna.

Skulle regeringen eller DN tolka det som rasism när önskemål om särskilda vårdcentraler för muslimska kvinnor framförs eller bara om någon kräver en etnisk svensk doktor? Etnisk-religiösa institutioner av denna typ riskerar att segregera samhället, men bedömningen kring sådant måste vara principiellt lika, inte ensidigt riktad mot inhemsk svensk befolkning, där invandrare alltid är offer och aldrig själva kan utgöra källan till problemet.

När DN ringer runt och testar vårdcentraler och tandläkare blir slutsatsen om rasism förhastad, då receptionen inte kan se den föreställda patientens hudfärg. “Sofia Hedlund” kan ju vara adopterad från Korea och “Daniel Lindgren” färgad, även om de önskar en svensk läkare. Man testade heller inte hur mottagningarna reagerar om en turk vägrar att gå till en armenisk eller kurdisk tandläkare eller ifall en syrier eller palestinier vände i dörren när de förstod att sjuksköterskan var judinna. En förutsättningslös blick på ett komplext fenomen saknas och man kan nästan ana att slutsatserna var fastslagna redan i förväg enligt identitetspolitiska dogmer.

Läs även: Altstadt: Det som tidigare stämplades som rasism är nu accepterade sanningar

När mitt första barn föddes i Norge skar det sig totalt mellan min sons syriska (ex-muslimska) mor och den eritreanska (kristna) barnmorskan. Jag uppfattade denna jordmor som professionell, om än något hård i stilen. Min partner tyckte sig emellertid kunna identifiera den typ av mer auktoritär och empatilös hållning, som hon så väl kände igen från sitt hemland. För att säkerställa en mer angenäm förlossning nästa gång krävde hon att få en “norsk” barnmorska. Detta tillmötesgicks med stor förståelse. Att lugna en orolig födande kvinna var högsta prioritet.

Vi har bägge för övrigt tidigare suttit i ledningen för humanistorganisationer och i Berlin driver våra gamla kollegor interkulturella hospice, där t ex koreansk eller indisk personal tar hand om en, så att man ska kunna känna sig komfortabel i en välbekant miljö. Är en gammal dam från Calcutta att betrakta som rasist, om hon väljer ett sådant humanistiskt alternativ?

Läs även: Ahmed: Invandringskritik varken hotar demokratin eller normaliserar rasism

Svensk antirasism bör ta ett steg tillbaka och reda ut begreppen, innan man hoppar till förutfattade meningar om utbredd främlingsfientlighet var helst man ser. Det riskerar dessvärre bara att normalisera verklig rasism, så att folk till slut inte ens reagerar för den.

Staffan Gunnarson
Talesperson i integrationsfrågor för Medborgerlig Samling

-----
Vill du publicera dig på Bulletin Debatt? Skicka artikelförslag till debatt@bulletin.nu