Vissa diskussionsämnen döms ut för att de, enligt teoretiska modeller, anses ”normalisera rasism”. Men mycket av det som kallas ”rasism” krävs för att det överhuvudtaget ska gå att skildra och debattera konkreta samhällsproblem. Så frågan är om det alls går att formulera kritik som berör invandringspolitiken utan att bli definierad som rasist, undrar Ann Charlott Altstadt.
Jag brukar tänka på hur fantastiskt det är att rasismen normaliseras allt mer i Sverige. Det låter provokativt. Men det som stämplades som rasism igår betraktas idag som självklara allmänt etablerade ståndpunkter.
Rasism är som vilket värdeladdat ord som helst: innehållet bestäms av politisk aktivism och värderingsmässiga konjunkturer. Idag har forskare och politiker exempelvis bestämt att rasismen normaliserats i Sverige. Tillståndet behöver inte bevisas empiriskt utan är själva utgångspunkten när organisationsbidrag beviljas, forskningsanslag utdelas och rapporter skrivs. Och det är ett demokratiproblem att en viss elitgrupp, utan debatt eller diskussion, fått privilegiet att definiera såväl rasism som sina politiska meningsmotståndare.
Normaliseringen bygger på teoretiska antaganden som, med Mark Twains ord, är lögn och förbannad dikt. De som kritiserar svensk invandrings- och integrationspolitik samt olika kulturella fenomen anses per definition också hysa åsikten att invandrare har en biologisk nedärvd essens som förklarar beteenden och attityder. Kritiker pådyvlas vidare förställningen att individer och kulturer därmed aldrig kan förändras, och att det skulle vara därför integrationproblem uppstår.
Läs även: Delmi efter rasism-utspelet: ”Dubbelt oberoende”
Det är förstås rent nonsens. Hur många tror att kvinnlig könsstympning, klannormer, hedersmord och arbetslöshet beror på invandrares oföränderliga biologiska essens? Inte ens SD! Partiet bekänner sig, som bekant, till en öppen svenskhet med krav på invandrares assimilering.
En motståndare med primitivt galen människosyn är förstås en politisk önskedröm. Och antirasisternas maktställning och teoretiska anspråk gör det också fritt fram för cirkelresonemang och guilt by association.
Förra året inleddes exempelvis forskningsprojektet ”Invandring och normalisering av rasism: Diskursiva skiften i svensk politik och svenska medier 2010–22”. Och slutsatsen kommer naturligtvis bli att medier, politiker och debattörer allt mer normaliserar rasism. En politisk åsikt kan alltså samtidigt vara både ett vetenskapligt projekts grundantagande som dess slutsats, samt rättfärdiga själva forskningens existens.
Skrämmande nog är även våra myndigheter drabbade av ideologisk antirasism. Författarna av den tidigare i sommar så uppmärksammade rapporten från Delmi, en kommitté under justitiedepartementet, utgår också ifrån att tron på invandrares biologiska kulturessens är ett utbrett svenskt fenomen. Under rubriken ”Rasism och främlingsfientlighet” placerades sedan Per Gudmundson och Ivar Arpi med påstådda belägg för sina brott i form av textcitat från deras tid som ledarskribenter på Svenska Dagbladet. För rapportförfattarna är själva sakfrågorna helt oväsentliga. Den verkliga världens problem hör inte längre hemma hos den akademiska vänstern. Genom en så kallad diskursanalys kunde författarna istället konstatera att de två skribenterna använt ”element från rasistiska tankefigurer”.
Läs även: Makram: Dagens invandring har blivit en belastning för alla
Det är förstås inte riktigt klokt att en kommitté med myndighetsuppdraget att ge förslag angående migrationspolitiken, genom ideologiskt teoretiskt mumbo jumbo, kan stämpla etablerade skribenter och kritiker av migrationspolitiken som rasister. Rapporten konstruerar, som slutsats, dessutom ett bombsäkert försvar kring migrationsområdet, ointagligt för framtida kritik:
”Därtill har både folkvalda politiker och etablerade aktörer inom medierna ett ansvar för att upprätthålla en diskussion kring invandring och integration som inte hämtar näring ur främlingsfientliga och rasistiska föreställningar.”
Samma typ av resonemang fördes även tidigare av forskare och politiker när det gällde klan- och hederskulturen. Och vi ska vara tacksamma för att de ”rasistiska” tankefigurerna kring dessa frågor idag har normaliserats. Trots motstånd från exempelvis den antirasistiske ikonen Stieg Larsson, som upptäckte dessa rasistiska element i mediedebatten efter hedersmordet på Fadime Sahindal, och analyserade dess förekomst i en antologi från Expo.
Om inte modiga kvinnor från Mellanöstern och Västasien vågat lyfta frågan och gå emot sina egna familjer, landsmän, samhällsunderstödda islamistiska organisationer och offentlighetens alla vänsterdebattörer, akademiker och politiker, så hade kampen mot hederskulturen fortfarande kunnat dömas ut och misstänkliggöras.
För mig betyder rasismens normalisering att politiskt obekväma frågor äntligen lyfts upp och blivit synliga också i de urbana medelklassreservaten och därmed kan artikuleras på politisk nivå.
De statligt anställda aktivister som vill lösa samhällsproblem med teorier som rättfärdigar att frågor blockas ur offentligheten verkar tyvärr inte inse att de samtidigt skänker bort såväl problemformuleringar som lösningar till sina motståndare och bortdefinierar sig själva som politiskt relevanta aktörer.
Frågan är hur man ska kunna skydda sig från att bli ansvarig för rasismens normalisering så länge samhället beviljar medel till projekt och organisationer med målet att just sådan smutskastning ska ske?
Läs även: Springare: Att utestänga människor med ”fel värdegrund” är farligt
Kan inte forskare och myndigheter ge ut en handbok över ord, uttryck, formuleringar och områden godkända för att beskriva tillståndet i Sverige? Min efterlysning av konkret guidning i frågor som berör invandringspolitik kommer ur ett genuint intresse. För det är svårt att se hur jag, utifrån rådande teoribyggen, på något vis kan undgå att stämplas som rasist. Och om en viss samhällskritik inte tillåts, eller är möjlig att formulera, så lever vi ju i skendemokrati.
