Sverige har inte brist på analyser. Tvärtom – vi är ett land som i detalj förstår sina problem.

Varje dag publiceras texter som noggrant beskriver våra största samhällsutmaningar: integrationen, kriminaliteten, skolan, ekonomin. Problembilderna är ofta träffsäkra, välformulerade och ibland till och med insiktsfulla.

Men något saknas. Lösningarna. Vi vet VAD men inte HUR vi tar oss ur ”skiten”!

Detta är inte ett problem för en enskild tidning eller enskilda skribenter. Det är ett mönster i hela den svenska offentligheten. Vi har kommit att behandla analysen som ett slutmål, snarare än som ett första steg.

Som om det räckte att förstå ett problem – för att det på något sätt också ska bli löst.

Ett aktuellt exempel är diskussionen om integration. Många texter beskriver med stor tydlighet de strukturella bristerna: bristande incitament, svaga krav, ett system där rättigheter och skyldigheter inte hänger ihop. Allt detta stämmer.

Men vad händer sedan? Alltför ofta stannar det där. Vid konstaterandet.

Det underförstådda antagandet tycks vara att någon annan – politiken, staten, “systemet” – ska ta vid och formulera lösningarna. Men den mekanismen fungerar inte. Den har inte fungerat på decennier. Vad som återstår är prat och allt bara pratas bort.

Politiken reagerar heller sällan rationellt på analyser. Den reagerar på tryck. Och tryck uppstår först när konkreta alternativ formuleras. Det är här bristen i svensk debatt blir tydlig.

Vi har byggt en offentlig kultur där det anses mer seriöst att beskriva problem än att lösa dem. Där den som föreslår konkreta systemförändringar uppfattas som en förenklare, medan den som stannar i analysen framstår som nyanserad.

Men ett samhälle kan inte analyseras till förändring. Det måste styras genom incitament.

Ta integrationen som exempel. Så länge det är möjligt att fullt ut ta del av ett samhälles rättigheter utan att bidra till dess skyldigheter, kommer integrationen att förbli svag. Inte för att människor är ovilliga – utan för att systemet signalerar att det är rationellt och rätt.

Detta är inte bara en moralisk fråga. Det är en betydelsefull systemfråga. Och systemfrågor kräver systemlösningar.

Här har Bulletin en möjlighet att gå före – just därför att dessa lösningar redan finns i tidningen. Det publiceras återkommande texter som faktiskt formulerar konkreta systemförändringar, men de förblir ofta isolerade från den löpande problembeskrivande debatten.

Ett enkelt nästa steg vore därför att, i anslutning till analyserande artiklar, systematiskt lyfta fram och länka till tidigare publicerade texter där lösningarna redan presenterats. Det behöver inte innebära några större redaktionella resurser. En naturlig rutin vore att den som skriver en problembeskrivande artikel också kort inventerar om tidningen tidigare publicerat lösningsorienterande texter i samma ämne – och i så fall länkar till dem.

I en mediemiljö där mycket stannar vid problembeskrivningar kan Bulletin därmed ta en unik position – som inte bara beskriver vad som är fel, utan också visar hur det kan förändras.

Det skulle inte bara höja kvaliteten på debatten. Det skulle också göra tidningen mer relevant för dem som faktiskt söker möjligheterna till en förändring.

För i slutändan är det där skillnaden ligger. Mellan ett samhälle som förstår sina problem – och ett samhälle som faktiskt löser dem.

I detta avseende kan Bulletin sätta sig i det mediala förarsätet.

Hans Jensevik

Ordförande i Sverige i valsamverkan