Demonstranter i den islamiska republiken Iran går in i den femte veckan av landsomfattande protester, trots det upprörande mönstret att medvetet skjuta skarpt mot dem, med stigande dödssiffror som resultat. Regimfientliga slagord ekar fortfarande i varje stad och by i Iran, och fler och fler människor ansluter sig till protesterna och trotsar de hänsynslösa tillslagen från Irans säkerhetsapparat.

Läs även: 13 döda i iranska attacker mot kurder i norra Irak

Protesterna utlöstes av mordet på en 22-årig kurdisk kvinna från Suez i den nordvästra regionen Rojhelat, i iranska Kurdistan. Hon hette Zhina Amini, men hennes familj fick inte registrera hennes kurdiska namn, då regimen endast tillåter persiska namn. Därför heter hon Mahsa Amini i officiella dokument, ett namn hon fått behålla i merparten av världens medierapportering.

Hundratusentals kurder gick ut på gatorna för att visa solidaritet med Zhinas familj men också för att uttrycka sin egen ilska och krav på att regimen måste bort – på rättvisa och frihet för alla folk. Det blev startskottet de landsomfattande protester vi nu ser.

Fler än 400 människor har mist livet, tusentals har skadats och runt 20 000 har gripits av polisen.

”Zhina Amini dödades inte för att hon bar sin hijab löst – hon dödades för att hon är kurd”, säger Hana Yazdanpana från PAK – Kurdiska Frihetspartiet – till den saudisk-brittiska tidningen Majalla. Hon förklarar för tidningen att den iranska regimen är medveten om att det finns ett stort fokus på Teheran från internationella medier, vilket innebär att regimen visar mindre brutalitet där, men att i Baluchistan och i den kurdiska regionen har regeringen varit totalt hänsynslös: ”Just nu (5 oktober) fick jag nyheter om att den iranska armén mobiliserar vid Banehs gräns med tunga vapen. Vi förväntar oss att den kommer att sättas in i Kurdistan-regionen snart”, säger hon till tidningen.

Yazdanpana berättar vidare för Majalla att alla kurder vet att Zhina inte dödades för att hon bar sin hijab löst, utan att det handlar om att den iranska regimen ”än en gång vill förödmjuka kurderna och göra dem till ett varnande exempel för för perserna och folket i Teheran, få dem att första att straffet för en lös hijab är döden.” Hon förklarar vidare att det finns många minoriteter i Iran vilket gör att det finns många aspekter av detta landsomfattande uppror.

Demonstrationerna har flera dimensioner, som var och en handlar om en förtryckt minoritet som har varit utsatt för tortyr under de 43 åren av islamistiskt styre: ”När det gäller oss kurder och PAK är vi inte nöjda med något mindre än vår befrielse, frihet och rätt till en stat. Detta bevisas av tal, skrifter och plakat från demonstranterna som säger: ”Vi är inte iranier.””

Läs även: EU beslutar att införa sanktioner mot Iran

Den kurdiska regionen i ligger i nordvästra Iran. Kurderna kallar regionen Rojhelat eller östra Kurdistan, och den är sedan 1979 den mest militariserade delen av Iran. Bland Irans etniska minoriteter har kurderna varit de mest högljudda när det gäller att uttrycka sitt missnöje med, och sitt motstånd mot, den auktoritära regimen i Teheran.

Rojhelat har varit bebott av kurder i hundratals år, och rötterna går tillbaka till innan den islamiska invasionen på 700-talet. Den kurdiska befolkningen i Iran uppskattas till mellan 10 och 12 miljoner och bor huvudsakligen i provinserna Ilam, Kermashan, Kurdestan, Loristan och västra Azerbajdzjan-provinsen. Rojhelat-regionen delar sina gränser med delar av Irak och Turkiet som också är bebodda av kurder.

Den kurdisk nationalismen och strävan efter att etablera ett hemland, Kurdistan, går tillbaka till 10–12-talet e.Kr. I modern tid etablerade kurder från Irak och Iran 1941 ”Republiken Mahabad” i regionen Mahabad i västra Azerbajdzjan-provinsen, med stöd av Sovjetunionen. När Sovjetunionen 1946 drog sig ur Iran invaderade den iranska regimen brutalt Mahabad och dess ledare hängdes offentligt.

Lördagen 1 oktober mobiliserade den iranska regimen sin fulla militära styrka mot Balochistan-regionen i södra Iran i sin senaste brutala ansträngning att slå ner upproret där, som hittills har sett de högsta dödssiffrorna bland just demonstranter från det fattiga och marginaliserade Balochi-folket. Detta skedde dagen efter att dussintals Balochi-demonstranter, varav åtta kvinnor, enligt uppgift dödades av regimstyrkor. Regimen är fast besluten att slå ner när protesterna i regionen, såväl som nationellt.

Demonstrationerna i Balochistan drevs inte endast av protesterna efter mordet på Zhina Amini har fått ytterligare styrka efter en våldtäkt begången av en officer ur säkerhetsstyrkorna på en på en 15-årig Balochi-flicka. Precis som i fallet med Zhina Amini har offret inte fått någon upprättelse, trots att namnet på förövaren av brottet är allmänt känt. Våldtäkten begicks av överste Ebrahim Khouchakzai, polischefen i staden Chabahar.

Medan protesterna i Iran, om än med viss försening, har lett till ett internationellt fokus på regimens medeltida och kvinnofientliga klädkoder och andra förbud för kvinnor, har mycket mindre uppmärksamhet ägnats åt Zhina Aminis kurdiska status och skärningspunkten mellan regimens persiska överhöghet och dess förföljelse av etniska minoriteter. Men detta drag, som har format regimens och dess monarkistiska föregångares världsbild, ignoreras eller förnekas helt, även av de flesta persiska dissidenter. Detta trots att det har varit och är avgörande för det iranska förtryckets identitet, och orsakar ett mångskiktat förtryck av de etniska minoriteter som tillsammans utgör cirka 70 procent av Irans befolkning.

Den skarpa skillnaden i Teherans behandling av olika etniska grupper kan ses i regimstyrkornas brutala reaktion på återkommande protester i landet, inklusive de som nu pågår. Även om regimen är brutal i sin repression av samtliga protester, varierar graden av brutalitet efter demonstranternas etnicitet. Sålunda attackeras demonstranter i Teheran och andra städer med persisk majoritetsbefolkning av polis som använder vattenkanoner eller batonger, medan regimen i Balochistan, iranska Kurdistan, Arabiska Ahwaz och andra etniska minoritetsregioner sätter in militär mot demonstranterna, och tar hjälp av krypskyttar, tungt artilleri och stridsvagnar för att kväsa dem.

Protesterna beskrivs dessutom ofta olika i internationella medier. Persisk-iranska demonstrationer beskrivs ofta i positiva och progressiva ordalag, i internationalistiska termer med hänvisning till feministisk solidaritet, frihetslängtan och som en kamp mot en brutal regressiv teokrati. Minoriteternas protester beskrivs omvänt ofta i negativa ordalag som extremister och bråkstakar och i termer som ”separatister” och liknande.

På tal om regimens mordiska tillslag mot Balochistan, sade Faiz Baluch, London-baserad redaktör för Balochwarna News, nyligen: ”Jag tror att det visar statens [Iran] diskriminering och värdepapperiserade syn på Balochis och andra icke-persiska nationaliteter. Det har förekommit protester i persiska städer, men staten har inte använt brutalt våld mot dem i samma utsträckning. Jag har också hört att polisen på andra ställen skingrat protester med milda metoder och till och med förhandlar med demonstranterna, men i Balochistan är polisen och Islamiska revolutionsgardet IRGC direkt inblandade och de har order om att skjuta för att döda från sina högre chefer.”

För regimen, liksom för dess föregångare, tjänar denna rasism också det användbara syftet att så split och skapa misstro mellan perser och medlemmar av andra etniska grupper och undergräva sammanhållningen och enheten mellan regimens motståndare och göra minoritetsgrupperna misstänksamma mot, och försiktiga i, sina kontakter med persiska dissidenter i Iran.

Det skamliga misslyckandet hos en stor delar av den persisk-iranska oppositionen, i landet eller i exil, att ens erkänna denna rasism, och att till och med reproducera dess språk och världsbild i många fall, innebär att många kurder, ahwazier, balocher och andra minoriteter föga förvånande är ovilliga att stödja en persisk-iransk opposition som de ser vilja ersätta det nuvarande förtryckande tyranniet med ett annat, som bättre passar deras intressen.

Efter att ha upplevt det förkrossande sveket mot sina ambitioner efter tidigare generationers uppoffringar för att hjälpa till att störta den tidigare diktatoriska Shah-regimen 1979, i hopp om att detta slutligen skulle resultera i slutet på rasistiskt förtryck, förblir minoriteterna tveksamma till de nuvarande oppositionspartierna.

För att understryka att protesterna även handlar om regimens ansträngningar att kväsa minoriteters rättigheter, använder många av de som protesterar mycket riktigt mordoffrets förbjudna kurdiska namn ”Zhina”, istället för det namn hennes föräldrar registrerade, ”Mahsa”.

Utan inkludering av de etniska minoritetsbefolkningarna, som tillsammans som sagt utgör 70 procent av Irans befolkning, är varje uppror mot regimen, som är lika mycket en exceptionellt brutal militärdiktatur som en teokrati, dömt att misslyckas.

Inkludering för Irans minoriteter i kampen för frihet är alltså den linje som måste gälla. Kurdistans Frihetsparti kompromissar därför inte med friheten och självbestämmandet för alla minoriteterer, inte bara kurder och Kurdistan.

Michael G. Arizanti, Kurdistans Frihetsparti PAK
Rahim Hamid, Ahwazi-författare, frilansjournalist och människorättsaktivist
Ruth Riegler, Författare och redaktör från Skottland, bott många år i Mellanöstern

Läs även: DEBATT: Sveriges stöd till Kurdistan bör absolut inte riktas till PYD