Turkisk statsmedia skriver att fredagens möte i Helsingfors mellan Sverige, Finland och Turkiet resulterade i beslut kring den gemensamma arbetsgruppens arbetsprinciper, det memorandum som skrevs under i Madrid sågs över, och fokus under mötet ska ha lagts på konkreta steg för att implementera kraven.

Läs även: Hjort: Kakabaveriet ger oss ständigt nya överraskningar

Sverige och Finland ska ha upprepat åtagandet att inte stödja PKK, PYD (Democratic Union Party), YPG och Gülenrörelsen. Man kom även överens om att intensifiera samarbetet på ”teknisk nivå” mellan relevanta institutioner i syfte att uppnå konkreta framsteg på de områden som arbetsgruppen ska behandla.

Den statliga turkiska nyhetsbyrån Anadolu Ajansi hänvisar i sammanhanget till det turkiska presidentämbetets kommunikationsdirektorat. Från turkiskt håll är det viktigt att framhäva svenska och finska löften om att ta avstånd från och fördöma PKK, YPG, PYD och Gülenrörelsen.

Här hemma vill PYD-anhängare som Kurdo Baksi och Amineh Kakabaveh få det till att låta som att Sverige står inför valet att stödja Turkiet eller PYD, och många kurder som egentligen inte stödjer PYD utgår från principen om det minsta av två onda – och väljer därför att visa sitt stöd för PYD i Rojava och Syrien.

Ett klart problem med stödet till PYD och dess väpnade gren YPG är att en del bedömare mer, jag själv bland dessa, eller mindre sätter likhetstecken mellan dem och den terrorstämplade och i Turkiet verksamma organisationen PKK. Andra nöjer sig med att notera att kopplingarna finns där, och USA:s dåvarande försvarsminister Ashton Carter bekräftade de betydande banden mellan PYD och PKK under ett vittnesmål inför senatens försvarsutskott den 28 april 2016.

En del av det kurdiska etablissemanget i Sverige går till och med så långt att de likställer PYD och YPG med kurder – på liknande sätt som turkiska nationalister och fascister likställer PKK med kurder – utan att tänka på vad för slags konsekvenser det kommer att få för kurder i Sverige i form av exempelvis ökad rasism mot kurder eller minskat stöd för den kurdiska saken.

Till skillnad från de flesta som uttalar stöd för det PYD-ledda självstyret i Rojava och Syrien, så har jag varit där. Jag har varit i Rojava två gånger och tillbringade många månader där 2019 och 2020. Bortsett från att jag själv har sett och upplevt PYD:s självstyre så har jag dessutom familj där. Jag själv är gift med en kvinna från Rojava, min fru kommer från staden Sere Kanye, en stad PYD mer eller mindre övergav till Turkiet 2019.

När jag besökte PYD:s självstyre i Rojava första gången vintern 2019/2020 blev det uppenbart för mig att PYD gör allt i sin makt för att provocera fram ytterligare en turkisk invasion av Rojava. Mitt intryck är att det bara var en tidsfråga innan Turkiet gick till attack mot PYD i Rojava och Syrien.

PYD älskar att prata om etnisk rensning i Rojava från turkarnas sida. Vad de inte så gärna talar om, är hur de själva har bidragit till etnisk rensning av kurder och minoriteter. Kurder som i flera hundra år har varit majoritetsbefolkningen i Rojava är idag i minoritet, medan araber från islamistiska områden såsom Idlib och Homs är i majoritet.

Det kan tilläggas att det överhuvudtaget inte finns något demokratiskt med PYD, de är en totalitär och våldsbejakande rörelse med en totalitär ideologi. PYD kontrollerar och förtrycker genom SDF (Syrian Democratic Forces) befolkningen i Rojava – värre än vad Assad gjorde, och det säger faktiskt en hel del.

Före min resa till Rojava var jag själv kritisk till det PYD-ledda självstyret – men jag tog inte avstånd från dem. Jag gick exempelvis runt här hemma i Sverige med ett YPG-halsband, jag hade en SDF-flagga på väggen. Men när jag kom hem från min första resa till Rojava slängde jag allt i sopnedkastet. Aldrig i livet att jag stöder en rörelse som har varit mer destruktiv för Rojava än vad Assad någonsin har varit. Aldrig i livet att jag stöder en rörelse som förtrycker och terroriserar sitt eget folk.

Redan 1979 utvecklade Abdullah Öcalan nära vänskapsband med Assadregimen i Syrien, en relation som består än idag. PYD skapades som ett syriskt ”kurdiskt” parti 2003, trots att det är olagligt att bilda politiska partier under Assads enpartistyre. Men Assadregimen såg PYD som ett fungerande verktyg för att slå ner på den växande kurdiska oppositionen i nordöstra Syrien, alltså i Rojava, västra Kurdistan. Han beordrade därför den syriska underrättelsetjänsten att strukturera ett fungerande “politiskt” parti och en milis som kunde vara behjälpliga med att slå ner på den kurdiska oppositionen i landet, något Assad själv bekräftade 2015. PYD har alltså enligt min mening inte bara ”kopplingar” till PKK – de är PKK:s syriska gren.

Läs även: ANALYS: Turkiet försöker påverka valet genom Partiet Nyans

Likt många andra västerlänningar var jag tidigare positiv till PYD:s så kallade Rojava-revolution och jag såg mellan fingrarna på de krigsbrott och brott mot mänskliga rättigheter som PYD utför i Rojava och Syrien. Jag trodde på den glansbild våra medier förmedlade, och ställde mig frågande när nära och kära berättade för mig vilket helvete på jorden PYD hade skapat i Rojava. Detta tills jag fick se Rojava med egna ögon. Jag spenderade inte många dagar i Rojava förrän jag bad nära och kära om ursäkt för att jag inte hade lyssnat på dem tidigare.

Ta bara den senaste FN-rapporten om situationen i Syrien, där PYD/YPG pekas ut för att ha kidnappat över 400 barn mellan 2018 och 2020. Detta trots att Ferhat Abdi Şahin, även känd under namnet Mazloum Kobani, ledaren för SDF där YPG utgör den största delen, hela två gånger skrivit på ett avtal med FN om att motarbeta användningen av barnsoldater och rekrytering av barn till krig.

Nordöstra Syrien som styrs av PYD är sannolikt ett av världens mest korrupta områden, det är inte utan anledning som de efter åtta års styre endast erkänns av det katalanska parlamentet, och att PYD de senaste åren förlorat allt politiskt stöd i Väst, detta som en konsekvens av deras totalitära styre och vägran att arbeta för en demokratisk utveckling.

Sverige har ju en tendens att vara sist på bollen i olika frågor, och för några år sedan skulle det inte ha varit kontroversiellt för Sverige att ge politiskt stöd till PYD, då de även hade stöd från bland andra Obama-admistrationen, Frankrikes president Macron och ett flertal arabländer. Men västvärlden har givit upp om PYD/PKK eftersom det visade sig vara ett helt omöjligt projekt att få PYD att arbeta för en demokratisk utveckling, arbeta för kurder och Kurdistan, och sluta upp med krigsförbrytelser och brott mot de mänskliga rättigheterna.

Så jag välkomnar Sveriges beslut att sluta stödja PYD/YPG, som idag dessutom har nära band till den iranska regimen.

Önskar den svenska regeringen stödja kurder, så gör de det bäst genom att stödja ett eller flera av de många kurdiska demokratiska partier och rörelser som finns i Kurdistans fyra delar. En viktig insats vore att skicka kurdiska peshmerga, som aldrig någonsin har använt sig av terrorism för att nå sina politiska mål, svenska vapen och krigsmateriel.

Läs även: Sverige, Finland och Turkiet i möte om Natoavtal

Om regeringen önskar att stödja kurder, så kan de på en global nivå främja ett fritt och självständig Kurdistan. Om Sverige önskar att stödja kurder så är det sista de ska göra att stödja det till PYD förklädda PKK, politisky eller ekonomisky.

Michael G. Arizanti
Analytiker på Midstone Centre for International Affairs (MCIA) med fokus på Kurdistan och på Londonbaserade tankesmedjan Islamic Theology of Counter Terrorism