SVT stoppade nyligen ett avsnitt av ”Invandrare för svenskar” (IFS) för att Nick Alinia medverkade. Beslutet motiverades inte med fel i programmet. Tvärtom höll sig innehållet inom reglerna enligt SVT själva. Det som diskvalificerade var personen. När innehållet inte längre avgör vem som får synas uppstår frågan: vem bestämmer vilka som är acceptabla, och utifrån vilka kriterier?

Elaf Ali, journalist och programledare, har länge varit en återkommande röst inom public service. Hon har varit programdeltagare och redaktör för flera säsonger av IFS. I sommar sommarpratar hon i P1. Hon har själv kommenterat beslutet om Nick Alinias medverkan i IFS. I TV4 konstaterade hon att frågan inte handlade om vad han sagt, utan om vem han är och vad han står för. Om det är måttstocken blir det svårt att förstå varför samma princip inte tycks gälla alla. Hon har gång på gång skrivit om judar, sionism och Israel. I det senaste skriver hon att judar som följer henne påminner henne om att det finns ”bra judar också”.

Vad betyder det att tala om ”bra judar”? Vilka är då de andra? Att dela upp judar i godkända och icke-godkända utifrån deras syn på judiskt självbestämmande är en logik med en mörk historia. Den hör inte hemma i dagens offentliga samtal.

Att samma logik formuleras öppet idag och möts av tystnad är inte oviktigt. Här handlar det om att sortera en folkgrupp i godkända och icke godkända individer. Elaf Ali skriver att hon är rädd. Många judar i Sverige lever också med rädsla. Inte för människor som följer dem på sociala medier, utan för trakasserier, hot, attacker och kravet att ständigt förklara sig, ta avstånd och försvara sin existens. Faktiskt att bara vara jude och råka visa det. Det borde vara värt att reflektera över.

Mönstret upprepas. SVT program Politikbyrån bjöd nyligen in de partilösa riksdagsledamöterna Jamal El Haj och Lorena Delgado Varas till studiosamtal. El Haj lämnade Socialdemokraterna efter att partiet sagt sig sakna förtroende för honom sedan han medverkat vid en konferens vars ordförande pekats ut som Hamasledare. Delgado Varas uteslöts ur Vänsterpartiet efter att ha delat en antisemitisk bild på sociala medier. Båda fick plats i finrummet på SVT. Samma mönster syns i fallet Stina Wollter, vars program SVT först försvarade trots antisemitiska konspirationsteorier och stoppade först efter massiv kritik.

Public service stoppade alltså ett avsnitt av IFS därför att en person ansågs olämplig. Samtidigt fortsätter andra att få nya uppdrag, nya plattformar och nytt förtroende inom samma public service. Om det finns en konsekvent princip bakom besluten är den svår att upptäcka. Det som framträder är snarare ett mönster där vissa övertramp anses diskvalificerande medan andra ursäktas, ignoreras eller till och med belönas.

Public service talar gärna om värdegrund. Frågan är varför den verkar gälla olika för olika människor?

Anette Erlich, debattör i frågor om antisemitism