Dessa antisemitiska uttryck och den pro-palestinska terrorromantiken finns inte enbart inom Vänsterpartiet. De finns även inom Socialdemokraterna och Miljöpartiet och har uppenbarligen funnits där i decennier.

Det är svårt att inte få intrycket av att stora delar av svensk journalistik nu har valt att offra Vänsterpartiet för att kunna skydda Socialdemokraterna och journalistkårens favoritparti, Miljöpartiet, när antisemitismen och terrorromantiken inte längre går att dölja.

Utan dessa uppfattningar skulle oppositionen heller aldrig kunna bilda regering, eftersom den är beroende av dessa röster.

Det är ett allvarligt underbetyg för den svenska journalistkåren, som tidigare har visat att den kan genomföra omfattande och djupgående granskningar men i dessa fall valt att ignorera problemen.

Från Socialdemokraterna har det i huvudsak bara varit Jamal El-Haj, vars kopplingar var alldeles för uppenbara för att kunna ignoreras, samt en kortvarig uppmärksamhet kring antisemitism inom SSU som fått medial uppmärksamhet.

Hade svenska journalister fortsatt att granska Socialdemokraterna och Miljöpartiet med samma uthållighet och intensitet som Vänsterpartiet, genom att fortsätta skrapa på ytan och fördjupa granskningarna, så hade resultaten garanterat blivit desamma, nämligen lika många skandaler med inslag av terrorromantik och antisemitism.

Detta är inte ett nytt fenomen på den rödgrön(bruna) sidan eller ett problem som uppstått på senare år. Tvärtom handlar det om återkommande uttryck och skandaler som har präglat samtliga partier på vänsterkanten under hela eller under mycket lång tid av deras historia.

Det är också anmärkningsvärt att svenska medier och journalister inte tycks förstå att vänsterns utrikespolitik och ideologiska syn på Mellanöstern också lägger grunden för den typ av fullständigt livsfarliga och oacceptabla åsikter som gång på gång kommer till uttryck.

Olof Palme, Sten Andersson och andra framstående och avgudade socialdemokrater lade grunden för en politik som normaliserade den djupt antisemitska arabiska nationalismen genom sitt stöd till PLO och Yassir Arafat, som på senare år blivit en organisation med islamistiska inslag.

Samtidigt bidrog de till att förminska förståelsen för Israels utsatthet när det gällde terrordåd riktade mot Israel och hennes medborgare i form av självmordsbombningar och annat vedervärdigt.

Ändå är det gång på gång bara Expressen med bland andra fantastiska Sofie Löwenmark och Inas Hamdan samt Bulletin och Kvartal som gör det granskande arbetet.

Det är faktiskt mycket anmärkningsvärt att SVT trots sina enorma ekonomiska resurser, en stor arabisktalande nyhetsredaktion och med sitt uppdrag att bedriva oberoende journalistik så sällan tycks vara den aktör som avslöjar dessa förhållanden.

I stället är det alltså gång på gång ett fåtal andra medier som står för granskningarna, medan public service först i efterhand pliktskyldigt rapporterar om sådant som redan har avslöjats av andra.

Enligt min uppfattning väcker detta berättigade frågor om varför SVT så konsekvent avstår från att självt bedriva motsvarande granskningar.

För mig framstår den mest sannolika förklaringen som att det finns en ideologisk ovilja att granska vänstern i dessa frågor med samma intensitet som andra politiska miljöer.

Axel Otterberg