Lindsey Graham, republikansk senator i USA, uppges enligt den officiella preliminära rättsmedicinska rapporten ha avlidit av en aortadissektion till följd av åderförkalkning. Men när en senator som i åratal funnits på den islamiska republikens dödslista, öppet utmanat Kreml och dessutom nyligen återvänt från Ukraina plötsligt dör, är det inte bara naivt utan direkt oansvarigt att ignorera denna tidsmässiga samstämmighet.

Graham var en av de mest kompromisslösa politiska motståndarna till den islamiska republiken som ockuperar Iran. Han stödde iranska demokratiaktivister, pressade USA att isolera regimen internationellt och hade en nära relation med kronprins Reza Pahlavi – en person som regimen betraktar som ett existentiellt hot. Att regimens statliga medier firade hans död och använde grovt språk – uttryck som att han ”gått till helvetet” – för att gratulera sin ledare och ”det muslimska folket” är inte bara ett uttryck för barbarisk skadeglädje; det visar tydligt att hans bortgång var en politisk vinst för dem.

På den andra sidan var Graham en av de mest högljudda förespråkarna för fortsatt amerikanskt stöd till Ukraina och för skärpta sanktioner mot Ryssland. Han var en politiker som Kreml hade många skäl att vilja eliminera. Och Ryssland har gång på gång visat att de använder metoder för att tysta kritiker som är utformade för att se ”naturliga” ut. Substanser som kan framkalla dödliga medicinska tillstånd utan att lämna tydliga spår är ingen myt; det finns omfattande rapportering om sådana fall. Till och med människorättsrapportören Asma Jahangirs död i Pakistan – officiellt beskriven som hjärtattack – har av vissa betraktats som ett möjligt exempel på en sådan operation, särskilt med tanke på Pakistans nära relation till den islamiska republiken, vilket gjorde att fallet aldrig utreddes ordentligt.

Dessutom, med tanke på att den islamiska republikens säkerhetsapparat får kontinuerlig utbildning och stöd från ryska säkerhetstjänster, finns det flera fall i Iran där politiska och religiösa fångar – efter att regimen tvingats frige dem under internationellt tryck – avlidit inom 24 till 48 timmar av plötsliga medicinska tillstånd som officiellt beskrivits som ”hjärtstillestånd”. Exempelvis är advokaterna Khosro Alikordi och Maryam Arvin två av de senaste offren för detta mönster.

Även om aortadissektion är en medicinskt förklarad dödsorsak, finns det i teorin kemiska och biologiska substanser som kan påverka blodtryck, kärlinflammation eller artärväggens stabilitet på ett sätt som ökar risken för en sådan händelse. Vissa toxiner och farmakologiska ämnen kan orsaka extrem blodtrycksstegring, framkalla akut kärlinflammation, försvaga artärväggar eller skapa spasmer i stora blodkärl. Enligt American Heart Association och europeiska kardiologföreningen kan plötsliga blodtrycksstegringar, kärlinflammation och toxisk påverkan på artärväggar – orsakade av vissa kemiska eller biologiska substanser – öka risken för aortadissektion. Medicinska fallstudier i Lancet och BMJ beskriver liknande mekanismer. Dessutom visar den brittiska offentliga utredningen om mordet på Alexander Litvinenko samt OPCW:s dokumentation om Novitjok att ryska säkerhetstjänster tidigare använt substanser som skapar kliniska bilder som initialt kan framstå som naturliga medicinska tillstånd. Sådana effekter har dokumenterats i tidigare operationer utförda av ryska säkerhetstjänster och i flera misstänkta fall i Iran, där dödsorsaken officiellt beskrivits som ”hjärtstillestånd” eller ”plötsliga medicinska komplikationer” trots att omständigheterna pekat på möjlig exponering för kemiska substanser.

Det är också välkänt att både FSB och GRU har använt metoder och substanser som får en död att framstå som ”naturlig”. Dessa inkluderar nervgifter som Novitjok, radioaktiva ämnen som polonium-210, kardiotoxiska gifter och läkemedel som manipulerar blodtryck och hjärtrytm. Syftet med dessa metoder är just att skapa en klinisk bild som liknar en naturlig medicinsk händelse, vilket försvårar upptäckten och gör att dödsfallet inte omedelbart väcker misstankar. Ett av de mest kända exemplen är mordet på Alexander Litvinenko, där polonium-210 användes och där symptomen initialt liknade en rad naturliga medicinska tillstånd innan döden inträffade. Fallet visar att ryska säkerhetstjänster inte tvekar att använda avancerade metoder som kan maskera den verkliga dödsorsaken.

Det innebär inte att Grahams död var resultatet av en sådan metod – men det innebär att frågan inte kan avfärdas utan vidare.

I ett hypotetiskt scenario är det svårt att bortse från att Grahams död kom exakt vid en tidpunkt som gynnade två regimer som i åratal velat tysta honom: Kreml blir av med en av de mest inflytelserika förespråkarna för fortsatt amerikanskt stöd till Ukraina; och den islamiska republiken blir av med en senator som inte bara kritiserade dem, utan också samarbetade med den mest symboliska figuren inom den iranska oppositionen. Dessutom skulle Ryssland genom en sådan eliminering kunna framställa det som en ”vänskaplig gest” mot den islamiska republiken.

Det går inte heller att ignorera att båda dessa regimer har en dokumenterad historik av att eliminera kritiker – inte bara inom sina egna gränser, utan även internationellt. Att Graham dör just när hans politiska inflytande var som mest besvärligt för dem är en ”tillfällighet” som framstår som alltför ren och perfekt.

Det finns inga bekräftade bevis för att Grahams död var resultatet av en riktad operation. Men att avfärda frågan som en ”konspirationsteori” är bara ett sätt att skydda de regimer som tjänar mest på att vi inte ställer obekväma frågor. När en politiker som funnits på en dödslista, utmanat två auktoritära stater och spelat en central roll i internationell säkerhetspolitik plötsligt dör, är det vår skyldighet att undersöka alla möjligheter – även de som makthavare helst vill att vi ignorerar.

Var Lindsey Grahams död en medicinsk slump? Eller ett kallt, strategiskt meddelande från krafter som föredrar att deras fiender försvinner utan spår?