Den svenska politiken lever kvar i ett tankesystem från ett annat århundrade. Partierna talar fortfarande som om samhället kan förklaras längs en höger–vänster-skala, trots att den inte längre säger något om vår tid.

I dag står konflikten mellan makt och frihet – mellan de som vill ge människor rättvisa villkor att ta ansvar, och de som tror att staten ska styra resultatet. Frihet är inte början, utan resultatet av rättvisa och ansvar – ett samhälle där lagar, rättigheter och skyldigheter hålls i balans.

Forskning visar att höger–vänster-skalan tappat betydelse, medan rättvisa och ansvar blivit avgörande för hur människor ser på politiken.

Efter decennier av fred och trygghet har Sverige blivit oförberett på verkliga problem. När tryggheten krackelerar reagerar många med förnekelse. Vi har vant oss vid att staten ordnar allt, att snällhet ersätter ansvar och att rättvisa betyder lika mycket till alla – inte lika villkor. Det är en välståndsskada: en oförmåga att se verkligheten som den är, eftersom det skaver mot bilden av hur vi vill att Sverige ska vara.

Det som en gång fungerade i ett homogent land fungerar inte längre. Våra institutioner är byggda för ett samhälle som redan visste vad rättvisa var – inte ett där begreppet måste återupptäckas. Partierna klamrar sig fast vid gamla etiketter – höger, vänster, liberal, grön – men har i praktiken smält samman till ett och samma kluster. Skillnaderna är kosmetiska. Grundinstinkten är densamma: försvara systemet i stället för att förändra det.

Höger–vänster har blivit en trygghetszon för dagens karriärpolitiker, men den löser inte dagens problem. Vi har en vänster och höger som manipulerat begreppet solidaritet och glömt bort vad frihet och rättvisa kräver.

Många av dagens politiker har aldrig haft ett vanligt jobb, aldrig drivit företag, aldrig stått till svars för konsekvenserna av sina beslut. När man aldrig behövt fatta svåra beslut i verkligheten vågar man sällan fatta dem i politiken. Karriärpolitikern är riskrädd. Så länge han följer linjen är karriären trygg – men landet står stilla. Därför vågar de inte reformera skattesystemet, hantera integrationen eller ta ett samlat grepp om gängkriminaliteten. De misslyckas med att kombinera fasthet mot gängens kärna med förståelse för barns och ungdomars utsatthet.

Politikens uppgift är inte att undvika risker, utan att lösa problem. Det kräver mod, kunskap och förankring i verkligheten – tre egenskaper som blivit sällsynta i svensk politik.

Ett fritt samhälle bygger inte på att människor gör vad de vill, utan på att alla lever under samma rättvisa regler. Som i idrott: människor accepterar utfallet därför att reglerna är tydliga och lika för alla. Friheten på planen fungerar eftersom den vilar på rättvisa, inte på slump. Rättvisa skapar rättigheter, rättigheter skapar ansvar – och ansvar gör frihet möjlig.

Sverige behöver en politik byggd på rättvisa, frihet och ansvar. Rättvisa, för att alla ska stå under samma lag och ha samma möjlighet att lyckas. Frihet, för att människor själva ska kunna välja vägen dit. Ansvar, för att friheten ska vara värd något.

Politiken måste hitta balansen mellan att skapa förutsättningar och att styra – tillräckligt för att möjliggöra, men aldrig så mycket att den kväver människans drivkraft. Människans största framgångsfaktor är just hon själv – hennes nyfikenhet, förmåga att pröva, utforska och ta ansvar för sitt eget liv.

Politikens uppgift är att ge henne rätten och rummet att göra det.