Björn Wiman skriver i Dagens Nyheter den 12 juli 2026 en artikel med rubriken ”Frågan måste ställas – hur fan gick det så här?”. Artikeln är egentligen en bokrecension med anledning av att Lundells debutroman ”Jack” fyller 50 år.

Jag kan ge honom ett svar. Det är inte särskilt komplicerat.

Wiman tar upp ett citat från Jack: ”Alla var tämligen lyckliga i början av femtitalet.” Inte särskilt märkligt. Sverige var då ett rikt, homogent och tryggt land med stark framtidstro. Det är här han tar sitt avstamp, i rekordåren – och det är också dit många svenskar fortfarande vill tillbaka.

Sedan dyker Sverigedemokraterna upp i texten:

”Därför är det så betydelsefullt att Ulf Lundell redan i ’Jack’ ställer den fråga som sedan kommit att eka genom hela hans författarskap – samma fråga som många i dag ställer sig när Sveriges statsminister har lovat bort halva regeringsmakten till ett parti som för inte så länge sedan grundades av bland andra nazistveteraner, fascister och öppna rasister.

Hur fan blev det så här?

’Den som äger Folkhemmet idag/är Jimmie Åkesson’, skriver Lundell i en av sina ’Vardagar’-böcker, som om paradigmskiftet är fullbordat. ’Allt sånt jag känt att jag ställt mej bakom eller/åtminstone vid sidan om/är på reträtt.’”

Jag härleder då frågan: Hur kunde ett sådant parti ta sig in i riksdagen och få inflytande över regeringen? Svaret är enkelt: demokrati.

Det började med att många svenskar upplevde problem med den stora invandringen. De såg integrationssvårigheter, kulturella motsättningar och ökande brottslighet – oavsett om de hade rätt eller fel i varje enskild fråga. Men att uttrycka den oron var länge liktydigt med att bli stämplad som rasist. Etablissemanget, inklusive de stora partierna och medierna, höll Sverigedemokraterna nere i åratal. Ju fler som såg verkliga problem, desto starkare blev motreaktionen. Till slut kom partiet in i riksdagen genom vanliga demokratiska val.

Runt 2015 tog Sverige emot ovanligt många asylsökande på kort tid. Integrationen havererade på allvar och gängkriminaliteten exploderade. Etablissemanget – alla partier utom SD och stora delar av de traditionella medierna – valde länge att tona ner eller förneka problemen. En stor del av befolkningen såg dock att verkligheten inte stämde med den bild som politiker och medier förmedlade. Då använde folket sina demokratiska rättigheter och röstade på Sverigedemokraterna. Många av dessa väljare vill helt enkelt tillbaka till ett samhälle som påminner mer om det trygga och homogena femtiotal som Wiman själv beskriver.

Nu vet du, Björn.

Men jag undrar varför du bara riktar blicken mot Sverigedemokraterna. Du kunde ju ha passat på att bredda perspektivet. Varför nämner du inte att stora delar av Vänsterpartiet under lång tid har odlat en djupt antisemitisk och Israel-fientlig kultur, där judar och den judiska staten ofta framställs som kollektiva fiender? Varför ifrågasätter du inte att Socialdemokraterna, som historiskt har stått för kvinnors rättigheter och jämställdhet, idag är så rädda för att tydligt kritisera hederskulturer som förtrycker flickor och kvinnor i Sverige? Hur hamnade vi i en situation där vissa problem får debatteras fritt, medan andra tystas ner av rädsla för att bli anklagade för fel saker?

Birger Salt