Debatt: Hur hjälper vi naturen att återhämta sig?

Jag såg ett inslag på TV4 Nyhetsmorgon häromdagen. En forskare berättade om klimatförändringarna, om utsläppen och om varför vi måste minska dem. Jag satt framför tv:n och nickade.

För jag håller med. Vi släpper fortfarande ut alldeles för mycket växthusgaser. Det räcker att titta på däckkyrkogården i Kuwait, som under lång tid stått i brand och spridit enorma mängder föroreningar, eller de gigantiska berg av övergivna cyklar som rostat sönder i Kina i stället för att återvinnas. Människan har fortfarande en enastående förmåga att slösa på både resurser och natur.

Men när inslaget var slut satt jag kvar med en fråga som blivit allt svårare att släppa. Varför pratar vi nästan alltid om vad vi måste sluta göra – men så sällan om vad vi faktiskt kan börja göra?

Jag erkänner: Jag har läst för mycket klimatforskning. Inte den forskning som de flesta av oss möter i nyhetsflödet. Den hittar oss ändå. Jag menar den forskning som jag själv fått leta efter. Studier om återbeskogning, markrestaurering, vattenförsörjning, avsaltning, regenerativt jordbruk och hur människan faktiskt kan hjälpa naturen att återhämta sig.

Den forskningen finns. Det märkliga är inte det. Det märkliga är hur sällan vi pratar om den.

Missförstå mig inte. Jag efterlyser inte mindre forskning om utsläpp. Jag efterlyser mer uppmärksamhet kring de lösningar som faktiskt kan återställa det vi redan skadat. För mig är det ingen motsättning. Det ena utesluter inte det andra.

Tvärtom.

Jag tror att klimatdebatten blir starkare om den innehåller båda perspektiven. Tänk om en större del av världens klimatinvesteringar också handlade om att skapa nytt liv.

Solcellsdrivna avsaltningsanläggningar längs Afrikas kuster. Bevattningssystem som gör torr mark odlingsbar. Återplantering av skogar. Restaurering av jordar som i dag knappt går att bruka. Kunskapsöverföring till människor som redan lyckas odla under några av världens svåraste förhållanden.

Nej, jag tror inte att det ensamt löser klimatkrisen. Men jag tror att det förändrar framtiden.

För när mark blir bördig igen händer något mer än att grödorna växer. Människor får arbete. Familjer får mat på bordet. Barn får en framtid på hemorten. Och beroendet av internationellt bistånd minskar.

Jag är inte naiv. Jag tror inte att ett bevattningssystem får alla konflikter att upphöra eller att korruption försvinner bara för att ett område blir grönare.

Men jag tror att det är betydligt svårare att rekrytera människor till hopplöshet när de ser att morgondagen faktiskt kan bli bättre än gårdagen.

Det är därför jag ibland tycker att vi ställer fel fråga. Vi frågar hur människan ska minska sitt avtryck på naturen. Det är en viktig fråga. Men den är inte ensam. Vi borde också fråga oss hur människan kan hjälpa naturen att återhämta sig.

Jag vet inte varför den frågan så ofta hamnar i skuggan. Kanske är det medielogiken, där larm får större rubriker än långsiktiga lösningar. Kanske är det politiken, där mandatperioder är betydligt kortare än skogars livslängd. Eller kanske är det vi journalister som alltför ofta berättar vad som går sönder, men mer sällan vad som faktiskt går att laga.

Jag vet faktiskt inte. Men jag vet att den forskning jag själv letat upp förtjänar en större plats i samtalet.

För jag vill minska utsläppen. Jag vill återställa natur. Jag vill plantera fler skogar än pekpinnar. Jag vill se fler bevattningssystem än presskonferenser. Och jag vill att klimatpolitiken ska handla lika mycket om vad vi bygger upp som om vad vi avstår från.

För den dag vi börjar se människan som en del av naturens återhämtning, och inte bara som orsaken till dess problem, tror jag att vi har tagit ett av de viktigaste stegen mot en hållbar framtid.

Vi behöver fortsätta minska utsläppen. Men vi behöver också börja mäta vår framgång i hur mycket natur vi faktiskt hjälper tillbaka. Det är den fråga jag saknar i klimatdebatten.

Thomas Hedlund, Hedlund Media