I Sverige, ett samhälle som länge betraktat sig självt som väluppfostrat och civiliserat, har fingertoppskänslan för socialt beteende, att veta när och hur man säger ifrån, hur man visar hänsyn och sätter gränser, tyvärr blivit ovanlig. Det är inte att människor plötsligt blivit elaka, utan att samhället systematiskt har tränat bort den ryggrad som krävs för hyfs och social disciplin.

Sverige har blivit för ängsligt för att säga ifrån, uppfattas som dömande och skapa obehag. Hyfs kräver tillsägelser, och tillsägelser kräver både mod och fingertoppskänsla. När denna förmåga försvagas vågar få ingripa, och det som en gång var självklart tynar bort.

Exempel på hur brist på hyfs och fingertoppskänsla syns i praktiken är överallt i vardagen.

Vissa människor snyter sig öppet rakt ut, struntar i att de är snorförkylda och riskerar att smitta andra eftersom de anser att det är deras rättighet att vara förkylda utan att tänka på sin omgivning.

Hundar släpps lösa på gångvägar och framför människors fötter, som om omgivningen ska hoppa åt sidan istället för att ägarna ska ta ansvar.

Småbarnsföräldrar låter barn springa omkring fritt utan gränser, och alla runt omkring ska anpassa sig efter barnet, trots att det skapar kaos, irritation och ibland också en fara för både vuxna och barn då man kan snubbla över barnet.

Dessa beteenden visar tydligt hur fingertoppskänsla och social disciplin har minskat, och hur konflikträdsla och individualism utan ansvar fyller tomrummet där normer borde försvaras.

Normkritik har successivt ersatt normförsvar.

Budskapet att normer är förtryckande har lett till att man problematiserar den som säger ifrån, istället för den som beter sig illa.

Den väluppfostrade blir “jobbig”, medan den hänsynslöse ses som ett offer.

Fingertoppskänslan som behövs för att balansera social frihet och ansvar har underminerats och många tvekar att försvara det som en gång var självklart.

Auktoritet har också misstänkliggjorts under en längre tid. Lärare, konduktörer, ordningsvakter och vuxna förväntas “coacha”, “förstå” och “möta”. Men hyfs lärs inte genom dialog utan genom tydliga gränser.

SE ÄVEN: Makram: Asocialt dominansbeteende och behovet av fungerande migrationspolitik

När samhället slutade backa auktoritet så kollapsade normerna, och förmågan att använda auktoritet med fingertoppskänsla försvann.

Denna utveckling har förstärkts av socialdemokratins långa maktinnehav. Staten har betonat central kontroll och styrning och där idéer om att normer ska ifrågasättas eller krossas har legitimerat en kultur där individuell disciplin och social ryggrad nedvärderas.

Staten säger sig ta ansvar för ordning men vågar inte försvara de subtila normer som skapar hyfs i vardagen.

Den ökade individualismen har lett till att människor ser sina egna behov som viktigare än det gemensamma rummet.

Budskapet har blivit att man har rätt att vara sig själv, men motvikten att detta gäller så länge det inte stör andra har nästan helt försvunnit.

Hänsyn ses som valfri och inte självklar, och fingertoppskänsla för social balans har blivit en bristvara.

Det kan verka motsägelsefullt att tala om ökad individualism i ett samhälle präglat av socialdemokratins maktinnehav, men poängen är hur vardagliga normer undermineras.

Staten har länge betonat sin roll som garant för ordning, vilket minskar individens ansvar för små vardagliga gränser. När samhället dessutom präglas av konflikträdsla och normkritik skapas ett vakuum där ingen ingriper och människor agerar fritt utan hänsyn till andra.

Den “individualism” som syns i vardagen handlar inte om frihet i ideologisk mening, utan om att tomrummet från normer och socialt ansvar fylls av dem som saknar fingertoppskänsla och respekt.

Detta förstärks även ibland av kulturella skillnader.

Personer från andra samhällen utanför väst, där normer kring hyfs och respekt inte alltid fungerar på samma sätt, kan omedvetet bidra till att dräggighet och respektlöshet blir mer synlig i offentliga rum och att konflikt, gap och hotfulla uttryck blir ett resultat av dåligt hyfs.

Ingen vill bli den som pekar ut eller ställer krav av rädsla för att kallas intolerant eller rasist. Därför låter man bli, och tomrummet fylls av dem som inte bryr sig alls.

De som fortfarande har fingertoppskänsla och mod att sätta gränser marginaliseras vilket skapar ett samhälle där hyfs inte längre försvaras aktivt.

Den obekväma sanningen är att det svenska samhället inte trycker hårdare på hyfs därför att det kräver normer och normer kräver gränser och gränser kräver mod samt fingertoppskänsla.

Mod har prioriterats bort till förmån för bekvämlighet, konfliktundvikande och en statlig socialistisk centralisering som inte längre vågar ta ansvar för vardagens subtila ordning. Hyfs överlever bara om det försvaras aktivt och i Sverige har man slutat försvara detta och låtsas sedan bli förvånad när det försvinner.

Det är dags att ta tillbaka lag och ordning, vett och etikett i det offentliga rummet. Förövare måste slutas ses som offer.

Axel Otterberg

Statsvetare och samhällsdebattör