”Från floden till havet” står det skrivet på arabiska och engelska på banderoller uppsatta i Lundagård, den anrika parken mitt i Lund mellan domkyrkan och de gamla universitetshusen. Budskapet, som för övrigt återfinns i Hamas senaste idéprogram från 2017, går det inte att ta miste på: Den judiska nationalstaten Israel får inte finnas.

Vi har vid det här laget vant oss vid att höra slagord av den här typen på gator och torg sedan 7 oktober 2023. Många har slutat att reflektera över ordens betydelse. För mig är det svårare att sålla bort deras verkliga innebörd. Jag såg i alla fall den 7 oktober 2023 vad en bitvis frånvarande israelisk stat i området runt Gazaremsan innebar i praktiken.

Var det så få som såg?

Nu, sedan några dagar tillbaka, ska slagorden inte bara eka mellan husfasaderna i demonstrationståg och klistras på elskåp och lyktstolpar – nej, nu anläggs hela tältläger till deras ära. Efter att man lyckades förpesta Eurovision har man kastat sig över nästa projekt; den senaste masspsykosen inom vissa studentgrupper i USA är härmed importerad.

Alla som har anledning att komma i närheten av centrala universitets- och högskolebyggnader – det vill säga oftast studenter och universitetsanställda – ska påminnas om behovet av att krossa en liten judisk stat mitt i Mellanöstern.

Ett tältläger är inte en demonstration

Mig veterligen finns det inte någon rätt att slå läger på allmän plats i en stad, framför offentliga byggnader. Det lär strida mot ordningslagen och fastighetsägaren kan ingripa med hjälp av myndigheter, såsom polisen eller Kronofogden. Den grundlagsskyddade demonstrationsfriheten innebär visserligen att polisen inte kan upplösa demonstrationer utan starka skäl, även om demonstranterna saknar tillstånd, men ett tältläger är någonting helt annat än en samling människor. Möjligheten att vräka tältarna finns från det att första tältpinnen åker ned i marken.

Varför gör då inte myndigheterna någonting åt saken? Verktygen finns ju i deras händer och ju tidigare man ingriper, desto lättare brukar det bli att återställa ordningen. Erfarenheter från andra länder visar dessutom att ockupanterna i dessa läger tenderar att radikaliseras för varje dag som går, vilket ofta slutar i trakasserier och våldsamheter. Att vänta och hoppas på att tältarna tröttnar är således en usel idé.

Jag vågar påstå att den allmänna känslan hos många svenskar är att det offentliga rummet på många ställen har tagits över av främmande element. De ständiga marscherna, de aggressiva skriken, flaggorna som nu har hängts upp överallt, klottret och klistermärkena – allt detta står många upp i halsen. Det blossade upp så hastigt, som på en given signal.

Ett samhälle som viker sig för dominansbeteenden

Under eurovisionsveckan var Malmö till stora delar en spökstad. Många höll sig inne, andra reste i väg. Kvar fanns ett gäng vilsna festivalbesökare som noggrant höll sig till vissa stråk, samt demonstranter på väg till demonstrationer, demonstranter under demonstrationer och demonstranter som drällde runt efter demonstrationer.

Nu tas nästa steg, genom tältlägren i universitetsstäderna. Den undfallenhet som de statliga och kommunala fastighetsägarna visar är bara ytterligare ett tecken på att samhället och det allmänna ger vika inför extremister och deras dominansbeteenden. Om inte myndigheterna gör sitt jobb och upprätthåller lag och ordning, lika för alla, måste politiken ta vid och använda sig av de styrmedel som den har till sitt förfogande. För tiden att agera är nu.

Markera mot antisemitiska masspsykoser

Vi ska inte godta att antiisraeliska – för att inte säga antisemitiska – masspsykoser blir ny vardag i universitetsstäderna genom att extremistgrupper tar lagen i egna händer. Stat och kommun har ett ansvar för alla invånarnas trygghet. From the river to the sea. Från Torne och Muonio älv till Öresund.

Ilan Sadé

Kandidat till Europaparlamentet, Medborgerlig Samling