DEBATT: Invandring får vänstern att gå kapitalismens ärenden
Vänstern har övergivit arbetarklassen, och månar nu istället om de invandrare vars röster man är helt beroende av. Ökad otrygghet och dåliga anställningsvillkor är ett pris man gärna betalar, skriver Carl Bengtsson.
Den svenska liksom den europeiska vänstern har länge baserat en stor del av sin politik på att vara de mest invandrarvänliga partierna. Samtidigt torde det vara uppenbart att det är de man säger sig värna som får betala priset för detta i form av ökad otrygghet och försämrad arbetsmarknad.
Från vänsterhåll hörs ofta argumentet att en fortsatt hög invandring är en förutsättning för att upprätthålla välfärdssamhället. Resultatet har blivit att hela branscher, inte minst vård, har förvandlats till något som närmast kan liknas vid rena integrationsprojekt. Att arbetstagarnas löner och arbetsvillkor är på bottennivå är allmänt känt. Därtill kommer att bristande språkkunskaper gör att arbetet riskerar att inte utföras på ett tillfredsställande sätt. Att äldre människor inte förstår vad hemtjänstpersonalen säger är ingenting ovanligt.
Samma vänster har försvarat omfattande invandring med motiveringen att invandrare gör arbeten svenskar inte vill göra. Detta är uttryck för en mycket märklig människosyn, särskilt som det kommer från partier som säger sig stå upp för människors lika värde. Det ligger i sakens natur att en sådan politik skapar klyftor inte minst ekonomiskt mellan människor. Vänstern tycks således vilja reproducera de problem man bygger sin existens på att bekämpa.
Det torde vara uppenbart att mindre nogräknade privata företag inom inte minst vård är de som har mest att tjäna på denna politik, då dessa företag inte behöver ställa samma formella krav på sina anställda vad gäller utbildning och språkkunskaper. Det finns redan idag vårdföretag som har en närmast uteslutande arabisk- eller kurdisktalande kundkrets. Personer med ursprung i länder där språken talas är således särskilt attraktiva för dessa företag. Att detta bidrar till en skev arbetsmarknad, där majoritetssvenskar riskerar att bortprioriteras, behöver knappast nämnas. Den arbetarklass som har fått betala det högsta priset har nu också börjat rösta höger.
När det kommer till att rättfärdiga omfattande invandring verkar vänstern beredd att kasta hela sitt politiska arv över bord. Möjligen kan man se det som att det har gått så långt som att man har gett upp alla förhoppningar om att vinna tillbaka sin traditionella väljarbas och istället i invandrade låglönearbetare hittat ett nytt proletariat, genom vilket man kan legitimera sin existens.
Vänstern idag tycks vara beredd att hemfalla åt de mest extrema kapitalistiska principerna i den mån det anses viktigast att arbetet utförs till så låg kostnad som möjligt. Att den enorma ojämlikhet som blir resultatet av detta går helt emot det som vänstern alltid sagt sig kämpa för, verkar vara av mindre betydelse. Kontentan blir att när det kommer till att legitimera invandring från kulturellt avlägsna länder förändras spelreglerna, så till vida att ideologiska principer om jämlikhet får stryka på foten.
Carl Bengtsson
