När kristna kors slås sönder på assyriska gravar i norra Irak och historiska assyriska hus rivs i staden Bartella talar omvärlden gärna om ”isolering”, ”olyckliga incidenter” eller ”kommunala åtgärder”. För assyrierna – ett av Mellanösterns äldsta folk – är budskapet tydligt: deras närvaro ska bort, deras historia raderas och deras framtid göras omöjlig.

Detta är inte förföljelse i traditionell mening. Det är utrotning i administrativ form.

I december vandaliserades ett trettiotal assyriska gravar i Shaqlawa i irakiska Kurdistan. Kors krossades och namnplaketter slogs sönder. Myndigheterna svarade med ett välbekant manus: snabbt ingripande, aktivt kontrollerad information och medieblackout. Händelsen reducerades till en enskild gärningsman. Men Shaqlawa är inget undantag. Liknande attacker har tidigare skett i samma stad, i Armota och i Deralok där en assyrisk kyrka attackerades. I flera fall har inga misstänkta identifierats.

SE ÄVEN: Saad Khiralla: Syrien – diktatorn byttes mot en gud

När hat upprepas utan konsekvens blir det till tillåtelse. För ett statslöst folk är rättsstaten inte ett skydd, utan scenografi.

Attacker mot kyrkogårdar är inte slumpmässiga. De riktas mot minne, kontinuitet och anspråk på plats. När till och med de döda angrips är signalen riktad till de levande: ni hör inte hemma här – varken nu eller i historien.

Samma logik återkommer i Bartella, en stad med över femtusen år av assyrisk närvaro. Där rivs historiska assyriska hus under förevändning av säkerhet och stadsplanering. Ingen oberoende kulturarvsbedömning har gjorts. Ingen dokumentation. Ingen lokal förankring. Det som försvinner är inte bara byggnader, utan det kollektiva minnet av ett folk.

Utrotning i vår tid sker sällan genom massakrer. Den sker genom stängda skolor, konfiskerad mark, kapad representation, vandaliserade gravar och rivna historiska miljöer. Varje åtgärd kan isolerat förklaras bort. Tillsammans leder de till samma slutpunkt: fördrivning och demografisk kollaps.

Detta är inget nytt. År 1915 utsattes assyrierna för folkmord. År 1933 följde Simelemassakern. Efter 2003 började massutvandringen från Irak. År 2014 fördrevs assyrierna av IS när både irakiska och kurdiska styrkor drog sig tillbaka. År 2025 fortsätter processen – utan bomber, utan rubriker, utan ansvar.

Den röda tråden är statslöshet. Assyrierna saknar självstyre, egen säkerhet och verklig politisk makt. Därför kan deras rättigheter kringgås, deras mark beslagtas och deras historia förhandlas bort i namn av ”stabilitet”. Ett folk utan stat är alltid utbytbart.

Västvärlden bär ett medansvar. Samma aktörer som i andra sammanhang högljutt talar om mänskliga rättigheter legitimerar i praktiken strukturer som driver bort assyrierna – genom tystnad, selektiv indignation och politiskt och säkerhetsmässigt stöd till lokala makthavare vars maktutövning systematiskt missgynnar statslösa minoriteter.

Ett folk kan inte överleva på symboliska uttalanden. Assyrierna behöver det som varje annat folk i regionen till slut tvingats kräva för sin överlevnad: självstyre, säkerhet och internationella garantier. Utan detta kommer de inte att återvända. De kommer att försvinna.

Frågan är inte om utrotningen sker. Den pågår redan. Frågan är om världen denna gång ska kunna säga att den inte visste.

Michael Merdoyo

Exilassyrier och medlem i Medborgerlig samling