Den 8 december 2025 markerade den första årsdagen av den syriske diktatorn Bashar al-Assads fall. Det var mannen som regnade explosiva tunnor över sitt folk, använde kemiska vapen och tillsammans med sin far styrde en blodig familjediktatur i ett halvt sekel, präglat av mord, svält och tvångsförflyttningar.

På denna dag intog Abu Muhammad al-Julani, som nu officiellt presenteras som Ahmed al-Sharaa, tillsammans med sina följeslagare från ”Hay’at Tahrir al-Sham” Damaskus, i en scen som varken var spontan eller fullt revolutionär, utan resultatet av tydliga internationella och regionala arrangemang, senare marknadsförda som ett ”politiskt övergångssteg”.

SE ÄVEN: Brinkemo: Blir allt bra i Syrien nu? Hah!

Men minnet förde mig inte bara ett år tillbaka, utan kastade mig århundraden tillbaka, till Umayyad-dynastins logik. Detta var styre genom överlägsenhet, legitimitet genom svärdet och lydnad hämtad från himlen snarare än från folket. I Syrien dör historien inte… Den återupprepas.

Valet av predikstol var ingen tillfällighet. Precis som Sharaa framträdde första gången efter intåget i Damaskus, återvände han nu ett år senare för att fira i Umayyad-moskén, iförd militäruniform efter gryningsbönen, och presenterade sig själv som ”Syriens övergångspresident”, och uttalade sin avgörande fras:

”Syriska folket, lyd mig såsom jag löd Gud bland er…”

I islamska rörelsers diskurs ska denna mening inte förstås som predikan, utan som ett tydligt uttalande om härskaren som segrar i Guds namn: lydnad blir folkets plikt, och ansvar ledarens plikt.

Därför förvånades jag inte.

Jag förvånades inte heller när jag följde de militära paradvisningarna av den nya syriska armén, i själva verket en omdöpt milisarmé, som marscherade genom Damaskus och ropade slagord som inte var festliga utan tydligt avslöjande vem ”den andre” var och vad projektet har för avsikt:

”I Guds väg går vi… Fiende till Gud, vi har inte glömt!”

”Med själ och blod offrar vi oss för dig, Sharaa!”

”Gud är störst… Guds styre, inte människors!”

”Gaza, Gaza, Gaza är slagordet…”

”Khaybar, Khaybar, judar, Muhammads armé ska återvända!”

Det sista slagordet är inte bara ett rop, utan en direkt anspelning på slaget vid Khaybar 628 e.Kr, med dess exkluderande implikationer mot judar. Detta gör slagordet till ett politiskt och säkerhetsmässigt budskap som inte kan misstolkas, särskilt när det upprepas av en reguljär armé och inför statens ledare.

Frågan blir: vilken stat byggs på denna grund?

Svaret börjar med den konstitutionella deklarationen, utarbetad av en kommitté vald av Sharaa, som helt exkluderade begreppen medborgarskap och demokrati. Deklarationen fastslår att islamsk rättsvetenskap är huvudkällan för lagstiftning, utan att ange någon specifik rättsskola, vilket öppnar dörren för dominans av jihadistiska salafistiska tolkningar. Den stipulerar också att presidenten måste vara muslim, vilket helt utesluter icke-muslimer och underminerar principen om jämlikhet från grunden.

Men det farligaste är koncentrationen av makt. Ahmad Shara’ innehar inte bara ett ämbete utan kombinerar:

Övergångspresident för republiken

Överbefälhavare för armén och väpnade styrkor

Ordförande för nationella säkerhetsrådet

Rätt att utse en tredjedel av parlamentsledamöterna

Den instans som i sin tur utser ytterligare en tredjedel

Ordförande för investeringsmyndigheten

Övervakare av kommittén för läroplansutveckling

Ansvarig för Syriens suveräna fond

Ordförande för den allmänna myndigheten för land- och sjögränser

En koncentration av makt som ingen syrisk härskare tidigare uppnått, och det enda som återstår är att formellt lägga till: ”han ger liv och tar liv”.

Under detta styre betalar minoriteterna priset. Alawiter drabbades av hämndmassakrer längs kusten. Kristna mötte kyrkobränder och tvångsförflyttningar. Druzer belägrades och marginaliserades. Yezidier fick sin värdighet kränkt på nytt. Shia straffades på grund av sin identitet. Statens tyranni avslutades inte, utan öppnades på nytt med religiös legitimitet.

Några frågar: kan Sharaa förändras?

Svaret kom från honom själv. I en intervju med Christiane Amanpour på CNN tog han inte avstånd från sitt förflutna med al-Qaida, utan ifrågasatte själva definitionen av ”terrorism” med en ton som antydde stolthet utan ånger. Trots detta avskaffades Hay’at Tahrir al-Sham som en terroristorganisation i USA i juli 2025, och Sharaas namn togs bort från internationella terroristlistor av FN:s säkerhetsråd i november 2025, i en snabb politisk normaliseringsprocess.

SE ÄVEN: Jonsson: Är det bara Israel som bryr sig om Syriens druser?

Ett av Obamas största misstag var att hanterade Iran på ett sätt som tillät landet att svälja arabiska stater och förvandla dem till bakgårdar och sedan till ruiner. Idag tycks president Trump upprepa samma misstag med Ahmad Sharaa. Den nye presidenten åtnjuter idag oöverträffat stöd från Saudiarabien, Qatar och Turkiet. De två sistnämnda är styrda av regimer med gränsöverskridande islamiska agendor, vilket i sig förtjänar separata analyser och artiklar.

Under illusionen av ”stabilitet” planteras i Syrien frön till ett nytt religiöst tyranni som kan bli ännu dödligare än al-Assads. När härskaren konstrueras som en gudomlig figur utan politiskt alternativ, uppstår frågan: vem vågar stå emot en gud?