I skuggan av kriget på Gazaremsan ökar antisemitismen i Västvärlden. Ofta, men långt ifrån alltid, är det personer med muslimsk bakgrund som ger uttryck för antisemitiska föreställningar eller begår antijudiska hatbrott. Från vänsterhåll försöker man ibland förminska problemet eller flytta fokus till andra typer av rasism som är lättare att analysera utifrån den intersektionella världsbilden.

Läs även: ”Gasa judarna” – grov antisemitism i pro-palestinska demonstrationer

Från högerhåll beskrivs antisemitismen inom den muslimska världen stundtals som något som är omöjligt att göra något åt; den antas sitta så djupt att inga kampanjer eller utbildningar kan komma åt den. Båda dessa synsätt är förkastliga och ohistoriska.

Precis som den muslimska världen så har den kristna världen en lång historia av antisemitism. Eftersom jag själv är katolik och man som bekant ska ta bort bjälken ur sitt eget öga innan man påpekar flisan i sin broders, så tänkte jag dyka ner i historien innan jag säger något mer om nutiden.

Antisemitismen har varit närvarande i de flesta kristna länder i åtminstone tusen år. Antijudiska kampanjer startade runt om i Europa i samband med korstågen, då judarna utmålades som kristendomens fiender och därför skulle bekämpas på hemmaplan samtidigt som man bekämpade fiender i det Heliga Landet. Judarna anklagades inte bara för att ha mördat Jesus utan också för att kidnappa och döda kristna barn för att använda deras blod i ockulta syften.

Under digerdöden anklagades de för att ha orsakat epidemierna genom att förgifta brunnar. Under medeltiden fördrevs nästan alla judar från Västeuropa, och på de platser där de fick vara kvar blev de förvisade till getton och tvingades bära särskilda hattar för att alla skulle kunna identifiera dem på långt avstånd. I det senmedeltida Spanien förföljdes även judar som konverterat till kristendomen och till och med personer med avlägset judiskt påbrå förklarades ha ”orent blod”, till skillnad från det ”rena blod” som de med helt kristen härstamning kunde stoltsera med.

Historien är dock inte helt nattsvart – samtidigt som judar förföljdes i det katolska Spanien så blev de i det katolska Polen välkomnade och gavs en fristad, vilket också är anledningen till att Östeuropa (det gamla Polsk-Litauiska samväldet och angränsande områden) kom att ha den största judiska befolkningen i världen från senmedeltiden och ända fram till Andra världskriget.

Ännu för hundra år sedan var antisemitism mycket vanligt förekommande inom den Katolska Kyrkan. År 1938 fördömde påven nazismen i den uppmärksammade encyklikan ”Mit brennender Sorge”, men många har kritiserat Vatikanen för att den borde ha gjort mer. Huruvida de anklagelserna är rättvisa har jag inte satt mig in i, men jag kan konstatera att förintelsen till stor del är ett resultat av den månghundraåriga historien av antisemitism i Europa, och i den historien har Kyrkan tyvärr ofta haft en stor roll.

För många kristna blev tiden efter kriget en tid då man omvärderade tidigare antijudiska attityder. Under det Andra Vatikankonciliet på 60-talet gav Katolska Kyrkan ut dokumentet ”Nostra Aetate”, som fördömer antisemitism i alla dess former, slår fast att det inte föreligger någon kollektiv skuld på judar för Jesu död och som betonar gemenskap mellan kristna och judar.

I samma veva omformulerades också den traditionella bön för judarna som bes i Kyrkan varje långfredag. Förr bad man för ”de trolösa judarna”, men idag ber man för ”judarna, det folk som Herren först talade till”.

Läs även: Skogkär: Ett tryggt rosa rum för antisemiter

Den som gjorde allra mest för att få bort antisemitismen från Kyrkan var dock utan tvekan påven Johannes Paulus II. Han föddes som Karol Wojtyła år 1920 och växte upp i Wadowice i Polen. Wadowice hade precis som nästan alla andra polska städer vid den tiden en stor judisk minoritet. Wojtyła var den förste påven sedan antiken som växte upp med nära kontakt med judisk kultur, som hade grannar och vänner som var judar.

Under kriget bodde han i Kraków och fick där bevittna en del av nazisternas brott på nära håll, vilket kom att påverka honom för resten av hans liv. Han blev vald till påve 1978 och blev snart därefter den förste påven som besökte en synagoga i sitt ämbete. Johannes Paulus II gjorde upp med det antisemitiska arvet genom att ägna sig åt mycket självrannsakan, där han erkände och bad om ursäkt för Katolska Kyrkans roll i förföljelserna mot judar och fördömde den teologi som hade använts för att rättfärdiga det.

Han skrev också egna skrifter där han på teologisk grund förklarade varför antisemitismen var förkastlig och inte förenlig med sann kristendom. Naturligtvis finns det än idag katoliker som är antisemiter, men mycket färre än för hundra år sedan och de finner inget stöd i Kyrkans ledning.

Den här processen kan muslimer också gå igenom, och många har säkert redan gjort det. Det kräver dock mer än att man bara säger att man tar avstånd från antisemitism, det kräver att man förstår sin egen historiska skuld utan att skylla på andra, i synnerhet inte på offren. Föreställningen om att judar och muslimer förr alltid levde i fred och harmoni med varandra i det som idag är Israel och Palestina är en myt som står i vägen för sådan självrannsakan.

Antisemitismen i Mellanöstern har inte sitt ursprung i staten Israels bildande, utan precis som i Europa är den flerhundraårig och mångfacetterad. Det krävs också att man tar avstånd från antisemitiska teologiska tolkningar och istället betonar de delar av religionen som främjar fredlig samexistens. Islam har en bra grund att bygga på, då judarna erkänns som ett av ”Bokens folk”, och flera av judendomens profeter, bland annat Abraham och Moses, även är profeter inom islam.

Jag uppmanar alla muslimer som vill begrava antisemitismen en gång för alla att välkomna en sådan process. Den kommer inte vara smärtfri, för det är aldrig smärtfritt att konfrontera sina egna fel och brister, men det är nödvändigt för att kunna bygga en värld fri från hat.

Läs även: Hjort: Media tiger om antisemitismen vid demonstrationerna