Sverige behöver ett nytt förhållningssätt till den muslimska diasporan hemmavid, och omsider till den globala persiska diasporan. Det framgår av samhällsdebattörerna Mosa Mazroui-Sebdanis och Daron Karakis observationer, samt Ledarsidornas Johan Westerholms. De förra från ett globalt perspektiv i debattartikeln ”Iran – glöm kungen, fokusera på minoriteterna” (Bulletin 4/7). Den senare på nyhetsplats ”El-Hajs parti hotar Socialdemokraterna” (Bulletin 10/7).

Sebdanis och Karakis poäng är att den globala iranska diasporans uppfattning om perserna i Iran inte speglar verkligheten. Deras önsketänkande är att kronprinsen Reza Pahlavi ska leda en transition till en konstitutionell monarki. Sebdani/Karaki påpekar istället att många av Irans minoriteter nu släppt separatismen för en större vision under ett gemensamt paraply för en iransk federal republik. Då väntar måhända nya utrikespolitiska utmaningar (jämför med Syriens Ahmed Hussein al-Sharaa).

Johan Westerholms poäng är att Jamal El-Hajs nya Enighetspartiet är det bästa som hänt den arabisk-svenska diasporan. Han anser att partiet har potential att samla muslimer som vill ha positiv särbehandling från den politiska miljön utan de konfrontativa övertoner som partiet Nyans står för.

Westerholm flaggar övertygande för att Sverige står inför ännu okända problem med den svenska diasporans politiska mobilisering in spe. Han konstaterar: Det kommer nog leda till andra problem – men det tar vi där och då.

Om och när (2026?) El-Hajs Enighetspartiet kommer in i riksdagen ritas Sveriges politiska karta om. Då finns ett parti i riksdagen som med muslimsk identitet riktar in sig på utanförskapens förutsättningar och förväntningar. Jamal El-Haj blir den förste partiledare vars väljares historiska tankegods vilar på islamsk religiös-politisk etnicitet som aldrig praktiserat rågång mellan religion och politik.

Mycket kommer att stå på spel:

- Den centraleuropeiska rättstraditionen,

- de könsneutrala juridiska rättigheterna och skyldigheterna

- barns rättigheter,

- föräldraansvar och familjelagstiftning,

- personligt ansvarstagande som trumfar klanernas/kollektivens maktordning, med mera.

Det närmaste Sverige varit en konstitutionell statsomvandling var löntagarfondsstriden på 1970 och 1980-talen – börsföretagen skulle portionsvis tvångsköpas åt fackföreningarna – som kunde ha förskaffat sig börsaktier med egna pengar (!).

Logiken sviktade för de liberala marknadsivrarna, Socialdemokraterna fick utbrytargruppen TCO-mot-Löntagarfonder och näringslivets organisationer satsade stort på opinionsbildning mot fonderna. Men (s) vann ännu ett val innan fonderna avskaffades av en borgerlig regering 1991.

Med partier som Enighetspartiet i Riksdagen duger det inte att alla (?) partier viker ner sig för påstått kränkta politiker som i religionsfrihetens namn vill begränsa yttrandefriheten. Då, om inte förr, krävs parlamentariker som med pedagogisk tydlighet, politiskt mod och ideologisk stringens håller ställningarna. Två principer kommer att stå mot varandra: islamsk religions-politisk oskiljbar enighetsprincip mot sekulär konstitutionellt reglerad parlamentarism.

Sverige anfäktas redan idag av muslimskt religiös-politiska visioner. De predikas i moskéerna av imamer som skickar ut sina följare på våra gator och torg. I svensk kontext är deras krav – per definition – politiska! Som så ska de bemötas med politiska argument. Plädering för lagstiftning med koranen som rättskälla i religionsfrihetens namn är i Västeuropas sekulära demokratiska rättsstater ett (parti)politiskt agerande.

Det är dessutom en brist att dagens riksdagspartier saknar kulturpolitiska program med bäring på religionernas plats och deras utrymme att påverka över tid. Därmed står en bakdörr öppen för Enighetspartiet att flytta fram positionerna i nya krav på kvotering för sociala och religiösa uttryck i våra offentliga miljöer.

Mosa Mazroui-Sebdani & Daron Karaki och Johan Westerholm sätter också vår vaga integrationspolitik i blixtbelysning. Sveriges politiska ledare behöver före 2026 staka ut en hållbar gräns mot religionernas plats och utrymme i morgondagens sekulära stat och samhälle.

Nödvändiga och preciserade begränsningar i religionsfriheten ryms inom internationella konventioner som Sverige ratificerat. I Sverige ska vi säkra rätten att kritisera islam som vilken annan religion som helst.

Ulf Lönnberg

Svensk religionspolitisk debatt