Under hösten har vi i tidskrifter och på sociala medier kunnat läsa rykten om att israeler ägnar sig åt organstöld från dödade palestinier. Att dessa påståenden väcker starka känslor är inte så konstigt. Än värre bli det när man i generaliserande termer hävdar att Israel systematiskt tagit organ från döda. Med mångårig erfarenhet från den högspecialiserade sjukvården och dess rutiner kring organtagning och organtransplantationer finner jag flera skäl att starkt ifrågasätta dessa rykten.

Läs även: Stina Wollter: Israel har ”systematiskt tagit organ och hud från dödade palestinier”

Några aktuella exempel:

I tidskriften Filter skrev Madelene Pollnow (texten uppdaterad 2023-11-27), bland annat att ett israeliskt rättsmedicinskt center (Abu Kabir) fick in beställningar på organ och kroppsdelar, där man övervägde om kropparna var i sådan kondition att kroppsdelar kunde användas. Redan här kan jag kommentera att tidpunkten från det att ett organ tas ut till nedkylning av detsamma måste minimeras för att bibehålla organens kvalitet, men mer om detta senare.

Det påstås i Pollnows text även att ”Kvastskaft användes för att ersätta borttagna ben”. Uppgiften om att använda kvastskaft för att ”ersätta borttagna ben” kan jag trots mångårig erfarenhet från såväl obduktionsverksamhet som narkos och intensivvård inte kommentera, då jag över huvud taget inte förstår vad som avses.

I tidningen Proletären skriver Sanna Löfgren den 17 november, 2023 följande om sin kusin: ”En natt blev han tagen och återbördades död, utan sina organ”. Det framgår inte vilka som tagit kusinen, när det skedde eller på vilket sätt man konstaterade att organ saknades eller vilka organ som saknades. Det hela nämns dock i en kontext om israelisk militär, så det är svårt att inte dra slutsatsen att det är israelisk militär som anklagas för det påstådda dådet.

Några dagar därefter skrev som bekant Stina Wollter på sociala media: ”…att Israel systematiskt tagit organ och hud från dödade palestinier…vet vi redan…”

Inlägget gillades initialt bland annat av en tidigare minister, som senare backade, då vederbörande uppgav sig inte ha förstått vad som menades. Även ett antal artister har uttryckt sina sympatier för ifrågavarande skrivelse, liksom ett antal obskyra websidor av rasistisk karaktär.

Pollnows, Löfgrens och Wollters påståenden går antagligen tillbaka på en artikel i Aftonbladet med titeln ”Våra söner plundras på sina organ”, författad av Donald Broström (publicerad 2009-08-27 och uppdaterad 2012-11-15), där han insinuerar att Israels armé stjäl organ för transplantation. Artikelns författare kommenterade senare, helt korrekt, att han inte visste hur det förhöll sig med detta.

Aftonbladets artikel om organtagning kan ha sin grund i att israelisk television sänt ett program om att en israelisk läkare (Chief forensic pathologist), Dr. Hiss, informerade om att man under 1990-talet hade tagit hornhinnor, hjärtklaffar och sannolikt även benmärg från såväl israeliska som palestinska avlidna utan att anhöriga informerats. Huruvida man även tagit hela organ framkommer inte helt klart i de källor jag hittat.

Även i Sverige tog man under motsvarande tidsperiod i samband med obduktion material för forskningsändamål, något som gjordes utan kontakt med anhöriga. Givetvis kan samma praxis ha varit rådande i Israel. Israeliska myndigheter förnekade att detta har fortsatt efter att ovanstående uppmärksammades. (Varken hornhinnor, hjärtklaffar eller benmärg utgör organ i egentlig bemärkelse, men det kan vara av underordnad betydelse i sammanhanget.)

Kommentarer till Broströms artikel i Aftonbladet har givetvis inte uteblivit.

Chefen för Tysklands främsta institution för forskning om antisemitism, Zentrum für Antisemitismusforschungvid Berlins tekniska universitet, Prof. Stephanie Schüler-Springorum menade att artikeln i Aftonbladet ”entydigt ansluter till medeltida antijudiska fantasier om barnamord”.

Läs även: Lindén: Stina Wollter är säkert inte antisemit

Organtagning är givetvis intimt förknippat med transplantation. Att det funnits, och kanske fortfarande finns, bristande etiska principer och dessvärre även rent kriminellt agerande med handel av organ, är ovedersägligt. Som exempel kan nämnas att Kina, åtminstone officiellt, först från år 2015 upphörde med att ta organ från avrättade för transplantation.

Att i samband med obduktion ta organ för framtida användning utan anhörigas vetskap har praktiserats även i Sverige. Under 1970- och 80-talen, möjligen även senare, togs hypofyser från lik för att läkemedelsindustrin skulle kunna använda dessa för framställning av tillväxthormon, för behandling av barn med extrem kortvuxenhet. Hypofyserna togs enligt eget gottfinnande av obduktionstekniker. Givetvis undveks alla kända former av sjukdomar eller nedbrytningsprocesser som kunde påverka hypofyserna, och därmed även mottagare, negativt.

Verksamheten var välkänd och sanktionerad från ansvarigt håll. Ingen uppfattade tillvaratagande av hypofyser som etiskt klandervärt, snarare tvärtom. Det är möjligt att någon form av ekonomisk ersättning erbjöds de som tillvaratog hypofyserna, något som inte förefaller orimligt. Idag framställs tillväxthormon syntetiskt.

Allt som rör organtagning och organtransplantation vilar på två stadiga pelare: regelverk respektive medicinsk vetenskap och beprövad erfarenhet. Regelverken kan, precis som många andra lagar, i viss mån skilja sig från land till land medan de medicinska principerna givetvis gäller överallt.

Organdonation mellan levande anhöriga förekommer regelmässigt. Det rör sig då om en njure som kan doneras av en anhörig efter att man klarlagt att donatorns kvarvarande njure har tillräckligt god funktion för att ge fortsatt livskvalitet. Det är till exempel allmänt känt att prins Daniel erhållit en njure från sin pappa. Det finns många sådana exempel. I den här texten är fokus dock på organtagning från avlidna.

I detta sammanhang bör det betonas att Sverige sedan 1 januari 1988 har ”hjärndöd” som officiellt dödsbegrepp, något som underlättat organtagning bland annat genom att tidspressen för uttagande av organ avsevärt minskade.

I Sverige gäller att efter dödens inträdande kan organ i vissa fall få tas för transplantationsändamål. Ingreppet är omgärdat av ett detaljerat regelverk med ett antal konkreta bestämmelser. Att närmare gå in på dessa regler faller utanför detta inlägg. Organtagning förutsätter att donatorn inte förbjudit att dylikt ingrepp görs. Många har tvärtom under livstiden registrerat sig i Socialstyrelsens donationsregister som är avsett att underlätta för de efterlevande att ta stora beslut i en svår situation.

Ett annat, och mer frekvent, alternativ är att de närmast anhöriga bekräftar att en organdonation är i enlighet med den avlidnes vilja. I de fall undertecknad handlagt organtagning, har den alltid föregåtts av en förtroendefull diskussion med anhöriga, vilka många gånger kunnat finna en viss tröst i att en närståendes död ändå kan medföra att en annan människa botas från svår sjukdom.

Innan en organtagning, i avsikt att erbjuda organ för transplantation, blir aktuell, så görs en omfattande immunologisk utredning – donator och mottagare måste ”passa ihop” för att, i möjligaste mån, minska risken för avstötning av det transplanterade organet. Samtidigt försäkrar man sig om att inga smittsamma sjukdomar kan överföras.

Därmed kommer vi in på nästa område, nämligen kvalitén på det eller de organ (exempelvis bägge njurarna) som är tilltänkta för transplantation. Förutom att det inte får finnas smittsamma sjukdomar så finns det andra kritiska aspekter: tid och temperatur. Ett fundamentalt faktum är att om genomströmningen av syresatt blod till ett organ är otillräcklig, så påbörjas organets nedbrytning. Denna process kan emellertid fördröjas genom genomspolning och nedkylning med vätska, särskilt komponerad för detta ändamål. Proceduren sänker temperaturen i organet och ”konserverar” det till dess att det når sin mottagare. Att kraven på hygien och sterilitet är extremt höga under hela processen är en självklarhet.

Organtagning och organdonation är tveklöst ingrepp som ställer höga krav på såväl de administrativa förberedelserna som det praktiska genomförandet. Varje avvikelse riskerar att reducera förutsättningarna för att det transplanterade organet ska fungera som det är tänkt hos sin mottagare.

Det faller sålunda på sin egen orimlighet att någon enda seriös sjukvårdsorganisation skulle kunna transplantera organ utan noggranna medicinska utredningar och utan extremt noggrann hänsyn till temperatur, tid och hygien. Att ta avlidna ”från gatan” för att sedan använda deras organ för transplantation är inte medicinskt genomförbart.

Som avslutande ord kan sägas att påståenden om systematisk organstöld från dödade palestinier leder tankarna till att dessa dödats, i avsevärd utsträckning, i avsikt att tillägna sig deras organ, mer eller mindre uttalat, i avsikt att använda de stulna organen för transplantation. Ordvalen har sannolikt inte varit oavsiktliga. Det kan noteras att de ovan nämnda inläggen där Israel i svepande ordalag anklagas för organstöld inte kommer från någon med medicinsk kompetens vare sig det gäller fråga om obduktionsverksamhet, organtagning eller transplantation.

Förhoppningsvis har ovanstående korta exposé bidragit till ökad förståelse för de praktiska förutsättningar som måste uppfyllas för att organ av acceptabel kvalitet för transplantation skall säkras.

Sannolikt tillvaratog man i Israel under 1990-talet, liksom i många andra länder, däribland Sverige, biologiskt material från döda utan att anhöriga informerades. Att ta hornhinnor utan tillstånd kan givetvis kritiseras, men detta upphörde cirka 25 år innan Kina slutade med att ta organ från avrättade fångar. Detta sagt, för att ge perspektiv.

Läs även: Hjort: Wollter – en antisemitismens kolportör

Mats Eriksson
Legitimerad läkare, medicine doktor i Rättsmedicin och docent i Anestesi och Intensivvård.