Snälla, kan vi inte börja prata vuxet nu, så att inga fler barn behöver fara illa?

Jag har tolkningsföreträde enligt både höger och vänster, då jag redan har åkt
tillbaka där jag kom ifrån, så att säga. Jag är född på landsbygden. Mormors
mor placerades i fosterhem, precis som Löfven, efter att ha blivit född i
Stockholms nu nedrivna slumkvarter, som ersattes i ett av Tage Erlanders
miljonprogram som jag nu bor i.

Vi läser dagligen om ökat gängvåld och bedragare som lyckas få ut
mångmiljonbelopp från korrupta och ibland kanske blinda tjänstemän.
Lärarförbundets medlemstidning målar upp tvååringar som ett hot mot lärare.
På SVT får vi höra om så kallade hemmasittare, eller mer korrekt elever som
inte får stöd i skolan. Föräldrar som tvingas hem från arbetet utan ett öre i
ersättning från något håll.

Visst har vi föräldrar ansvar och jag lovar, vi gör så gott vi kan. Jag har själv ett barn som blivit utan skola. Han har autism och är i stort behov av trygg vuxennärvaro. Han stod utan undervisning under halva högstadiet. Stöd sattes in först efter hård kritik från Skolinspektionen.

Det som skulle vara en tid av, i bästa fall, nya bekantskaper, spännande
läsning och en och annan jobbig mattelektion, blev i stället ett och ett halvt år
mellan fyra väggar, med bara hunden och sina egna tankar som sällskap, samt en mor som i hans ögon bara sitter med mobilen.

Gissa vad som snurrat i hans huvud? Gissa hur högt förtroende han har för
vårt samhälle?

Jag kan svenska, klarar att navigera i myndighetssystemet och har ett hum om
vilken instans som borde ansvara för vad. Men det tog ett och ett halvt år, min
hälsa, min ekonomi och energi som borde ha gått till min familj och kanske lite
glädje.

Hur lätt tror ni det är för den som inte kan språket, när jag som är född här höll
på och blev runtbollad i en evighetskarusell med tjänstemän som bara
hänvisade till nästa instans?

Två av tio elever i svenska skolan är inte födda i Sverige.

Så till mitt jobb. Jag vet inte hur många gånger jag fick släppa mitt arbete till
kollegor, för att skolpersonal ringde och informerade om att pojken var
försvunnen, ofta utan en aning om varför. I backspegeln kan jag se att sonen
inte hade en enda dag full närvaro under denna period. Min chef engagerade
sig också, ringde runt till ansvariga inom kommunen och följde med på möten.
Men efter månader av stress sa min kropp ifrån, med migränanfall som fick
mig att tappa balansen.

Jag sa upp mig. Det höll inte, jag kunde inte sköta mitt jobb och jag är ledsen för det. Samtidigt slutade jag tvinga i väg sonen till skolan.

En tuff mamma i Skåne har för allas vår skull kämpat sig fram till en
prejudicerande dom genom att stämma sin kommun för diskriminering. Hon
fick alltså rätt i både tingsrätt och hovrätt. Även om skadeståndet på 20 000
kronor är ett hån, så är det bevisat att skolor begår lagbrott när de inte sätter in
tillräckliga stödåtgärder.

Ser ni sambandet, eller ska jag förtydliga?

Tjänstemän slarvar bort våra skattepengar, något tjänstemannaansvar finns
inte och de vill till och med ha anonymitet. Att deras namn inte ska synas i
besluten de tar.

Det som pågår är brottsligt, medan politiker gapar om hårdare tag mot
våra barn.

Läs även: DEBATT: Sluta godhetssignalera med försvunna barn

Om vi piper om att vi har problem i vårt land så blir vi kallade rasister, eller
bruna. Bruna, som om det skulle vara något fel med det? Är det så konstigt att våra barn saknar tillit till samhället? Att de har svårt att hålla sig inom lagens gränser? Att de saknar förmåga att lösa konflikter?

Mina skarpaste förslag är följande:

Stoppa invandringen. Inför tjänstemannansvar. Anställ fler trygga vuxna i
skolor och förskolor.

Massmedier behöver prata om svensk kultur och svenska värderingar. Skolan behöver lära ut konflikthantering och samtliga måste sluta behandla barn som en produkt som ägs av samhället. Miljonprogrammet har förvandlats till ett skjutfält.

Barn blir skjutna nedanför min balkong. Kanske ska vi börja prata vuxet med varandra innan vi börjar med hårdare tag?

―

Jenny Remnert, beskriver sig som utbränd tidigare kassaledare på ICA, fru, mamma, bonusmamma och oberoende skribent.