Katarina Erlingson, skribent på Liberala Nyhetsbyrån, skriver i en ledare i Vestmanlands Läns Tidning den 14 juni under rubriken ”Ebba Busch sabbar för näringslivet och klimatet”. Vid första anblicken får man bilden av att skribenten är en aktivistisk Miljöpartist – men uppenbarligen är inte heller liberaler immuna mot klimatlobbyns fanatism.

Hela ledaren framstår som en snyfthistoria till gagn för de svenska lastbilstillverkarna Scania och Volvo, där man skyller på att Ebba Busch och Tidöpartierna inte tillfört tillräckligt med skattesubventioner för att företag och medborgare ska köpa lastbilstillverkarnas produkter.

Samtidigt kritiserar skribenten Tidöpartiernas sänkning av reduktionsplikten och energiskatten på fossila drivmedel. Dessa prissänkningar är naturligtvis inte avsedda att försvåra för lastbilsindustrins elfordonssatsningar – utan för att underlätta för svenska folkets plånböcker i en tid när drivmedelspriserna och levnadskostnaderna ökar, bland annat till följd av kriget i Iran.

Scania, Volvo Lastvagnar och Volvo Cars är bara några exempel på företag som med hull och hår svalt klimatlobbyns aggressiva varningar om en nära förestående klimatkatastrof – och därför satsat mångmiljardbelopp för att möta en grön omställning som med facit i hand visat sig vara en felbedömning. Över hela Europa ser vi i dag företag som, likt Northvolt – prisade av politiker, medier och klimatlobbyn – tvingas antingen gå i konkurs, skjuta sina gröna planer på framtiden eller lägga ned sina kostsamma satsningar helt.

Den forcerade och ekonomiskt ohållbara gröna omställningen har sin grund i en framgångsrik klimatlobby som övertygat politiker och medier om att en klimatkatastrof är oundviklig om vi inte agerar omedelbart – kosta vad det kosta vill. Klimataktivismen påminner alltmer om en religiös rörelse, där fakta och ekonomisk verklighet får stå tillbaka för målet att till varje pris minska koldioxidutsläppen – utan hänsyn till att temperaturökningen kan vara ett resultat av naturliga klimatförändringar bortom mänsklig påverkan.

Samtidigt framstår klimatpolitiken från vissa Miljöpartister som rent hyckleri. F.d. språkröret Märta Stenevi förordar vindkraft – så länge det inte sker på hennes bakgård. Isabella Lövin motiverar familjens ägande av en dieseldriven tung bil med att maken måste frakta tunga stenar. Per Bolund fälldes av konstitutionsutskottet för att ha hotat avsätta styrelser i AP-fonderna om de inte satsade i Northvolt. Och Daniel Hellden köpte nyligen en elbil – trots att han med sin lön borde ha haft råd med det långt tidigare.

Klimatlobbyn har dessutom, med sin skrämselpropaganda, lyckats mobilisera medborgare i rörelser som Extinction Rebellion och liknande vänstervridna aktionsgrupper.

EU tvingas nu omvärdera sina klimatmål i ljuset av hård ekonomisk verklighet – och hamnar på efterkälken när ett uppvaknande USA av ekonomiska skäl skrotar sina klimatmål, med insikten att det måste vara marknaden, med tillgång och efterfrågan, som styr utvecklingen.

Den gröna omställningen pågår – och en kraftig minskning av beroendet av fossila bränslen är en viktig del av den. Men huruvida omställningen på sikt faktiskt bromsar jordens uppvärmning lär vi inte veta förrän om hundra år. Oavsett resultatet måste omställningen ske på ekonomiska grunder – inte på fanatiska och religiösa sådana.

Leif Kullberg