Få ord missbrukas så frekvent i dagens samhällsdebatt som konsensus – ”allmän enighet eller samförstånd inom en grupp”. Principen är enkel: en grupp diskuterar en fråga tills alla kan acceptera beslutet, utan omröstning. Men hur ofta stämmer den bilden med verkligheten?

Starka ledare, stora som små, deklarerar ofta att man inom gruppen, företaget, politiken eller föreningen tagit ett för verksamheten nödvändigt och korrekt beslut – och givetvis i konsensus.

Om man ser sig om i världen kan man ana, tycka, eller kanske mera diffust anse, att världen styrs av för få individer. Enkelt uttryckt: president Trump, USA, president Putin, Ryssland och statschefen Xi Jinping, Kina. Kanske därför att styrmedlet är just så kallad falsk konsensus?

Förvisso är presidentskapet i USA, i det här fallet Donald Trump, ett beslut av ett demokratiskt val, men oavsett detta är jag inte helt övertygad om att de beslut man inom den amerikanska administrationen tar är förenliga med den ovan nämnda definitionen av konsensus.

Om vi bortser från falsk konsensus i framförallt diktaturländer – där överhetens pådyvlade konsensus måste accepteras av en undergiven och skrämd befolkning – så har vi i väst en annan, lika falsk konsensus skapad i åsiktskorridoren under trycket av woke och dirigerad av självutnämnda tyckare, sannolikt med karaktärsdrag likt odemokratiska ledare i vår värld.

Sammanfattningsvis kan vi konstatera att när vi tar del av pressmeddelanden, intern företagsinfo, idrottsrörelsen eller politiken – där nyckelordet i pressreleasen är att ”vi i ledningen har tagit detta beslut i konsensus” – ska vi vara varsamma och ifrågasättande. Det kan vara ett sätt att etikettera ett förstående och pragmatiskt ledarskap, men ack så falskt, lika falskt som i Putins eller Xi Jinpings värld av konsensus.

Vi ser idag utfall av sannolika falska konsensusbeslut – till exempel Northvolt, Stegra, vindkraft och kanske även beslutet att bygga den så kallade Ostlänken.

Om konsensus vore en produkt av ärligt samförstånd, tillät obekväma frågor, öppen diskussion och vetenskap som ser verkligheten och kopplingen mellan orsak och verkan, skulle vi få ett mycket bättre, bärkraftigt och utvecklande samhälle.

Rent principiellt är beslutsprocessen konsensus oantastlig, men det förutsätter en mänsklig och realistisk förmåga som alltför många av våra chefer och ledare i dag saknar.

Konsensus är därför, som den i dag tillämpas, ett hot mot demokratin.

Bo Fridén, samhällsdebattör och tidigare polis under 44 år