I valet 1952 fick Folkpartiet under Bertil Ohlin 24,4 procent av rösterna. I valet under vänstervågen 1968 fick Folkpartiet 14,3 procent av rösterna under Sven Wedén.

Ohlin och Wedén kunde ekonomi, som respektive professor i nationalekonomi på Handelshögskolan i Stockholm respektive företagsledare för F E Lindström i Eskilstuna. Kärnan i politiken är ekonomin. Det är helt avgörande att ha kunskaper om ekonomi som parti och som partiledare. Efter dessa två partiledare har ingen ledare för Folkpartiet/Liberalerna haft några ekonomiska kunskaper eller, vad värre är, något intresse för dessa frågor. Det har mer varit principer om frihet och rättvisa som varit styrande, i sig viktiga frågor, men principerna måste översättas i ett logiskt och begripligt program och kopplas till en budget, och man måste kunna argumentera för sin sak och vara trovärdig, inte världsfrånvänd.

Gunnar Helén var docent i Nordiska språk vid Stockholms universitet och inte bara okunnig i ekonomi utan också ointresserad. Det var inget fel på Heléns uppfattning om sig själv och efter varje val var hans mantra: ”Vi hade det i särklass bästa programmet men vi nådde inte ända fram.” Internt hade man en mer brutal ton: ”Väljarna fattar inte, de fattar inte sitt eget bästa.”

Läs även: Skogkär: Westerbergaffekten leder till Liberalernas hädanfärd

Och detta har varit och är Liberalernas dilemma. Man anser sig intelligentare och klokare än alla andra. Man vet helt enkelt bäst. Därför behöver man inte ta in intryck utifrån. Denna attityd har förstärkts under åren och också gjort, som nu, att man – trots att man står under galgen – ägnar sig åt hårda interna strider. Det är viktigare att ha rätt än att få rätt.

Kulturen i partiet har gjort att nyrekryteringen har varit dålig under lång tid. Vidare har många av de bra personer som funnits i partiet försvunnit till andra partier eller till arbeten i näringslivet eller annorstädes. Det har haft förödande konsekvenser. Låt oss ta ett exempel.

Läs även: Nordling: Hur ska liberalerna räddas kvar i riksdagen?

Gustaf Douglas var tidigt en aktiv liberal och aktiv i partiets ungdomsförbund och i partiet. Han försvann och gick sedan med i Moderaterna och kom att åren 2002–2015 sitta i partiets styrelse. Hans inflytande där var mycket stort. Man gjorde i huvudsak som Douglas ville.

Det var med stor sannolikhet så att Douglas var arkitekten bakom valsegern 2006 samt att man klarade sig så bra under den första mandatperioden och delvis under den andra, som hade sämre förutsättningar. Det var också detta som gjorde att Fredrik Reinfeldt och Anders Borg klarade sig så bra. Det visar bland annat deras betydligt sämre omdöme sedan Douglas försvann. Detta är bara ett exempel.

Ett annat dilemma för Liberalerna är att när A-laget och nyrekryteringen försvinner blir B- och C-lagen kvar. Dessa har främst två egenskaper: de tror ännu starkare på att de har rätt och förhindrar därmed förändringar, och många drömmer om att regera med (S).

Läs även: Liberalerna på ny bottennivå i senaste undersökningen

Den nuvarande partiledaren Nyamko Sabuni förefaller för en utomstående göra det mesta rätt, men det hjälper inte när partikongress och medlemmar som varit med i 30–50 år är mer fokuserade bakåt, på gamla oförrätter och möjligheter att ge igen. Detta innebär också att ett partiledarbyte inte kommer att hjälpa – annars en vanlig metod hos partier som Liberalerna, som man då tror skall rädda allt.

Magnus Lagerkvist
Ordf. Stiftelsen Liberal Debatt i 25 år
Näringspolitisk ansvarig Folkpartiregeringen
Lämnade partiet 1993

-----
Vill du publicera dig på Bulletin Debatt? Skicka artikelförslag till debatt@bulletin.nu