Ännu en liberal reser sig ur soffan.

Tina Acketoft (L), som suttit i riksdagen i snart två decennier, kommer inte att ställa upp till omval 2022.

En konsekvens av beslutet på Liberalernas partiråd i mars i år att arbeta för en borgerlig regering med stöd av Sverigedemokraterna.

“För mig är det oförenligt med mina liberala principer att förhandla ens trafiksäkerhetsfrågor med ett parti som trampar på de idéer som jag tycker att mitt parti borde stå för”, säger Acketoft i en intervju.

Liberalernas ledare Nyamko Sabuni stretar tappert på i opinionsmotvinden. Medan övriga partiledare mangrant tycks ha tagit semester kommer Sabuni med nya utspel, senast på tisdagen (3/8) med förslag om en storsatsning på yrkesutbildning.

Ännu så länge finns få tecken på att belöningen för Sabunis slit blir folkets kärlek. I opinionsmätningarna ligger L lägre än en sjunken båt, för att parafrasera Ulf Lundell.

I Svensk väljaropinion, en sammanvägning av tre olika opinionsinstituts mätningar, fick L 2,3 procent i juni. Den lägsta siffra som uppmätts för partiet.

Att Acketoft och övriga som har en annan syn än Sabuni på partiets vägval är besvikna och lämnar är en sak. Men det stannar inte där.

Tidigare partiledare och kända företrädare motarbetar aktivt Sabuni och den inriktning en majoritet inom L trots allt står bakom. Det gör inte Sabunis uppgift lättare.

Bengt Westerberg vill nu inte ens dela soffa med Sabuni. Han har deklarerat att han inte tänker rösta på L i riksdagsvalet. Westerbergs efterträdare som partiordförande, Maria Leissner, har ännu inte gått så långt, men tycks inte främmande för att ta klivet.

För politiska motståndare måste vänsterliberalernas självskadebeteende vara en fröjd att skåda. Hellre ut ur riksdagen och politisk ökenvandring än inflytande med hjälp av Sverigedemokraterna. Samtidigt som få kommer att bli skadegladare än just Jimmie Åkesson och hans partikollegor om denna principfasthet leder till att L hamnar under riksdagens fyraprocentsspärr. De kommer att skratta hela vägen till Rosenbad.

Liberalerna är nu inte det enda parti som anfäktas av westerbergaffekten.

Innan Magdalena Andersson (S) blev statsråd jobbade hon från ett kontor som vette mot ett annat kontor där det jobbade sverigedemokrater. För att slippa se sverigedemokraterna drog hon för gardinerna, berättade Andersson som nybliven finansminister 2014 i Skavlan i SVT.

Det kan vara värt att återge hennes förklaring till sitt beteende:

“[Sverigedemokraterna står] för det som jag har väldigt svårt att förstå, att man gör en väldigt förenklad analys av världen, och det finns några som är goda och några som är onda, det finns vi och dom och det är dom, några andra, som skapat alla problem i landet. Det är en väldigt förenklad bild, och just det här att försöka stöta bort några, det är dom, det är deras fel, det tycker jag är helt fel sätt att arbeta med.”

Ridå! skulle man kunna utropa.

Förmåga till självinsikt är av allt att döma inte det mest framträdande draget hos Magdalena Andersson, om man säger så.

Läs även: SSU:are om ölen med SD-ungdomspolitiker: ”Kan skilja på sak och person”

Ett färskare exempel på denna bisarra renhetsiver är SSU:aren Alexander Paulsson som utan att fråga om lov tog en “partiöverskridande öl” med en sverigedemokrat. Det ledde till att Paulssons distrikt, SSU Värmland, drog tillbaka nomineringen av honom till förbundsstyrelsen.

Politik är att vilja, sade Olof Palme (S). Varje politiker borde vilja få igenom så mycket av sin och partiets politik som möjligt. Det har Miljöpartiet fattat – vilket stått Sverige dyrt.

Liberalerna och andra har tydligen så liten tilltro till sin förmåga att hålla fast vid de egna grundläggande värderingarna att de inte vågar sitta i samma soffa som SD.

Besitter Jimmie Åkesson sådana hypnotiska krafter att han enbart med en blick kan få politiska motståndare att kasta alla principer överbord? Då – möjligen – framstår det som rationellt att dra för gardinerna.

Men sådan förmåga har Åkesson inte.

Som de flesta politiskt intresserade märkt de senaste åren har andra partier inga dubier när det gäller att kopiera SD:s politiska förslag inom en rad områden, exempelvis kriminalpolitiken, eller att rösta som SD vid voteringar i riksdagen.

Men att sätta sig vid samma soffbord för att ta fram gemensam politik, det går inte.

Moderatledaren Ulf Kristersson undslapp sig en gång att politiken behöver “fler vuxna i rummet”. Det är ett uttryck som numera knappast går att använda annat än ironiskt.

Bristen på vuxet uppträdande har aldrig varit större i svensk politik.

Läs även: Skogkär: Liberalerna är integrationspolitikens Florence Foster Jenkins